Hågkomster

Jag är välsignad av att bo nära naturen. Jag och min fru är ute och går i den nästan varje dag. Ibland tillsammans, ibland för oss själva, vi är lite konstiga på det viset. Men vi förstår varandra eftersom vi båda är lika introverta.

Igår gick vi tillsammans. Vi valde Vildmarksleden, en smärtsamt vacker slinga genom det närbelägna naturreservatet som till största delen består av en mossbevuxen John Bauer-skog. Vi kom att prata om minnen. Naturen har ofta den effekten, har jag märkt. I alla fall på mig. Den väcker saker till liv, den skingrar dimmor. Ibland bara under några ögonblick, men vissa dagar stannar tankarna kvar. Det här var en sådan dag.

Minnen. Jag kom att tänka på året då jag fyllt tretton. Det var speciellt på många sätt. Det var det år jag verkligen började ta min kristna tro på allvar. Den processen hade givetvis börjat tidigare. Under slutet av mellanstadietiden hade jag gradvis börjat lämna innebandyspelandet under gudstjänsttid, i källaren till Brickebergskyrkan i Örebro, för att intressera mig för vad som pågick på våningen ovanför. Våren då jag fyllt tolv hade jag valt att bli troendedöpt under en resa till Israel, min första.

Det var inledningsvis inte de stora söndagsgudstjänsterna som lockade mig, utan mindre träffar där alla bad för varandra. Bönemöten, upptäckarmöten, de hade många namn.  Karismatiken och det innerliga hade alltid lockat mig. När Roger Larsson, den kringresande evangelisten från Frälsningsarmén som ser ljussken över människor och talar in i deras liv på klingande 1917-talsspråk, kom till staden, var jag alltid med. Jag brukade tränga mig längst fram under förbönen för att se på och förundras, och ibland – jag minns särskilt en mötesserie i Filadelfiakyrkan – gick jag med Roger och höll mikrofonen åt honom medan han bad för folk. Men när han lämnat staden gick jag i regel tillbaka till mitt innebandyspelande.

Men så kom mitt fjortonde levnadsår. Alltså det år jag fyllt tretton, det är ju så man räknar. Örebro stod under våren värd för en bönekonferens, Det Stora Bönemötet, med en viss dagsaktuell Lars Enarson som initiativtagare. Jag inte bara deltog under konferensen, utan jag var också funktionär. Det var viktigt. Jag fick till och med en blå skylt som bevisade min ställning. Jag minns att jag en gång medvetet gömde skylten under min knäppta jeansjacka innan jag gick fram till en ingång som bara medarbetare fick använda. När vakten stoppade mig stannade jag till och knäppte sedan sakta upp jackan utan ett ord. Därunder fanns den, skylten som visade att jag faktiskt hade rätt att använda ingången, att jag var ”innanför” och hörde till. Den var prydligt fäst vid skjortan. ”Jasså, du är funktionär” sa vakten och släppte genast in mig. Jag gav bara en värdig nick till svar.

Någon vecka senare fick jag ett telefonsamtal från Mats Lindroos. Han var ungdomspastor i en relativt nystartad trosförsamling, som ett par av mina föräldrars ungdomsvänner hade grundat. Vi var på väg att gå med i den, som familj. Mats kände inte mig men han ringde upp mig. Han bjöd in mig, och tog mig under sina vingar. Under de tre följande åren var han för mig den bästa pastor jag någonsin haft. Så får man kanske inte skriva, men jag gör det ändå. Eller är ”bästa”’ det ord jag söker? ”Viktigaste” är nog bättre. Han var den viktigaste pastor jag någonsin haft. För dessa år var troligen de mest formativa i mitt liv, som på många sätt gav livet den inriktning det sedan fått. Mats blev den som bjöd in mig i den kristna gemenskapen, och som sedan fortsatte att bjuda in mig. Jag kommer inte ihåg något av vad han predikade eller undervisade, men jag minns att hans och hustrun Barbros hus alltid var öppet, alltid välkomnande och alltid fullt av ungdomar. Jag inser att det kanske inte var så men det är så jag minns det. Och det är ju minnen vi pratar om.

Till sommaren åkte jag på min första missionsresa. Under de följande tio åren skulle jag resa på en mängd sådana, men det här var den första. Den gick till Polen, med buss. Michael Lahall var ensam busschaufför och låg som medvetslös i dagar efteråt. Det var första gången jag höll i en mikrofon och predikade, eller ”vittnade” som vi kallade det. Det innebar att jag stod upp inför en församling och sade några ord på trettonårsengelska om vad Jesus gjort i mitt liv, som sedan tolkades till polska. Jag lärde mig förresten några ord polska under resan. ”Pjäs” till exempel, det betyder hund (med reservation för stavningen). Jag köpte också, för egna pengar, ett kopparstick av Da Vincis Nattvarden som numera hänger i arbetsrummet hemma.

Under sensommaren hade alla (eller i alla fall många) av Örebros frikyrkor gått tillsammans och organiserat en evangelisationskampanj för ungdomar. Hopp om livet kallades den. För att kunna registrera sig som en del av kampanjen var man tvungen att ha fyllt femton. Jag var visserligen bara tretton, men jag hade faktiskt redan varit funktionär och dessutom vittnat i Polen. Så jag skickade in en ansökan annoterad med en bibelreferens, 1 Tim 4:12 (”Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull” osv). Min ungdomspastor Mats såg till att jag fick dispens att vara med.

Jag minns bara brottstycken från de dagarna. En stor scen var uppställd vid parken bredvid slottet, i korsningen mellan Storgatan och Olaigatan. En bibellärare jag inte kände igen klev upp och läste ett stycke från Matteusevangeliet som han sedan lade ut. Han hette Mikael Tellbe och han visste uppenbart vad han pratade om. Vid ett annat tillfälle befann vi oss i Immanuelkyrkans lokaler och en nyomvänd, energifylld kille, några år äldre än jag, satte sig vid pianot och började lira och sjunga. Jag kommer inte ihåg vilken låt han spelade, men han var skicklig. Jag tänker Per-Erik Hallins Labyrint men det är säkert fel. Killen hette i alla fall Mikael Hallenius, och han måste ha kommit med i min storasysters kompisgäng för några veckor (månader?) senare satt han hemma i mitt vardagsrum tillsammans med en ungdomsgrupp och kollade på Tracys hämnd.

Jag spelade i ett drama också, under de där dagarna. Jag minns inte vad jag hade för roll, men det kan ha varit den blinde Bartimeus. Eller var det vid ett senare tillfälle? Jag vet att jag har spelat Bartimeus någon gång. Jesus spelades av en gänglig artonåring, som jag inte skulle träffa igen förrän runt 20 år senare. Jag var då forskarstudent vid ett brittiskt universitet och befann mig på en stor konferens för bibelvetenskap i Boston, när en av föreläsarna vid ett seminarium pekade på mig och sa ”dig känner jag igen”. Han hette Tommy Wasserman, och jag kände igenom honom också. Jesus, liksom.

Det här var några nedslag i mitt fjortonde levnadsår. Det är inte alla år jag har lika tydliga minnen från. Men, handen på hjärtat, inte alla år är lika viktiga. När livet flyter på är det svårt att veta vilka av alla erfarenheter man gör som kommer att skrivas in i ens livshistoria. Vissa kan man kanske gissa sig till, men de flesta inte. De föds, så att säga, på botten, och seglar sedan sakta upp till ytan. Så småningom letar de sig ut i ljuset, pockar på vår uppmärksamhet och kräver sin plats i berättelsen. Sånt kan hända närsomhelst, till exempel under en skogspromenad.

 

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hågkomster

  1. itpastorn skriver:

    Sitter uppe på natten eftersom sömnen inte ville infinna sig. Den här låg först i min RSS-läsare. Gillade den starkt! Det ord jag kan på polska är ”lody”. Glass.

  2. Stefan Green skriver:

    Fascinerande morgonläsningen, tack David för dina tidiga minnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s