Till minne av en annorlunda vänskap

Joachim Elsander 1973-2020

IMG_1291

Hösten 2013 träffades vi för första gången. Din favoritteolog N.T. Wright höll öppna föreläsningar vid Örebro Teologiska Högskola, och vi var många som kommit från hela landet för att närvara och lyssna. Det var soligt och varmt, och till lunch tog du, jag, Jonas Melin och Josef Gustafsson en pizza vid uteserveringen till Tybble kvarterskrog. Vi hade precis träffats men kände redan varandra sedan flera år och upplevelsen var på alla sätt den av att återse en gammal vän.

Vi var i samma ålder, på ett par år när. Du drev en blogg, jag drev en blogg, och det var så våra vägar korsats. Våra bloggar handlade om liknande saker. Tro, teologi, kyrklighet. Vi har skämtsamt kallat slutet av 00-talet, när vi var som mest aktiva, för den kristna bloggosfärens guldålder. Inte för att just vi bloggade då utan för att vi var ganska många som gjorde det, en brokig skara tyckare från olika samfund och kyrkor och med skiftande teologiska bakgrunder. Och vi förde samtal med varandra. Ibland ganska hetsiga sådana, men ändå samtal som anmärkningsvärt ofta ledde fram till något. I vårt fall ledde de fram till vänskap. Vi diskuterade i bloggarnas kommentarstrådar, men med jämna mellanrum även i privata trådar och mailkonversationer. Och vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt.

Den andra gången vi träffades hade det hunnit gå ytterligare sex år. Sex år och en livstid. Det var i maj 2019 och det var också en solig dag. Du hade just fått besked om att den cancerdiagnos du först trott skulle gå att behandla såg ut att vara obotlig. Det var en dödsdom, rätt och slätt. Och du var fullt medveten om det, redan då.

Vi satt i ditt ståtliga hus ute i Dalarnas obyggd och drack kaffe. Vi åkte in i till det närliggande samhället och åt lunch på ett fik, pittoreskt beläget vid älven som förr om åren användes till timmerforsling. Du berättade om bygdens historia, och din egen relation till den. Vi pratade om ditt liv som pastor, om mitt som exegetiklärare. Om tro och död, om liv och familj. Om din yngsta dotter som sagt att hon aldrig skulle tycka om sommaren igen om du dog under den. Om din äldsta dotter, vars studentexamen om några veckor du oroade dig för att du inte skulle hinna vara med på. Du visade upp din nya, moderna mobil och tog några bilder med den. Jag såg våndan i dina ögon när du funderade runt prospektet att reduceras till ett blekt fotografi, för evigt fruset i sin egen tid. Något dina barn skulle få leta fram om tjugo år för att sedan kärleksfullt småle åt. Åt dina kläder och din otidsenliga frisyr. Åt din antika mobiltelefon.

Vi tog en promenad längs vägen och kände den friska vårvinden nypa i och ge färg åt kinderna. Vi gick över en kyrkogård och stannade till framför gravarna. Redan då visste du var du ville bli begravd och hur din grav skulle märkas. Du berättade det osentimentalt men detaljrikt. Jag tänkte att om jag någonsin fick din diagnos skulle min gravsten vara det sista jag skulle vilja tänka på. Men vad vet jag egentligen om det? Kanske finns det en tröst i att kunna välja sin sista viloplats och den symbol som ska representera ens minne? Ett sista uttryck för kontroll över något som kommer bestå, i kontrast till livets flyktighet?

Efter några timmar tog vi farväl. Och jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen. Att den andra gången vi sågs också skulle bli den sista. Under bilfärden hem till Uppsala var jag helt stum inombords.

Så blev det dock inte. De cellgifter du fick bromsade cancerns utveckling och tid köptes. Sommaren gick, och så även hösten. I december 2019, ett halvår efter mitt förra besök, sågs vi igen, även denna gång hemma hos dig. Du såg mer sliten ut nu. Blekare, svagare. Magen var lite uppsvälld på grund av den vätska som cancermetastaserna producerat. Men du var fortfarande vid gott mod, du log och skrattade. Jag fick hälsa på din äldsta dotter, som åkte och handlade lunch åt oss. Vi pratade om sjukdomen, men även om en del annat. Om din bok som snart skulle komma ut. Den som innehåller många av de bloggtexter genom vilka jag fått lära känna dig under åren. Du var glad över att den nu var färdig och snart skulle tryckas; den hade gett dig något att engagera dig i under hösten, något som ibland tog dina tankar bort från sjukdomen.Bildresultat för joachim elsander på väg

Efter att ha bett tillsammans tog vi farväl och denna gång var det för gott. Efter storhelgerna gick förloppet fort. I januari tog den palliativa vården över och igår den 9 februari, på dagen tre veckor efter att du fått haft releaseparty för din bok, lämnade du oss.

Har jag rätt att sörja någon jag bara har träffat tre gånger? Vad definierar egentligen en vänskap? Jag söker på din emailadress i min inkorg och finner de brevväxlingar vi haft under åren. De är färre än jag trott. Jag minns det som att vår kontakt varit tätare, som att vi har konverserat om mer. Men så inser jag att vi mötts på så många olika plattformar. Bloggar. Dina, mina och andras. Facebook, Twitter och Instagram. Privat och publikt. Överallt hittar jag små konversationer när jag letar lite. Inte jättemånga, inte jättelånga, men ganska regelbundna.

Det var så våra liv stötte i varandra, i våra respektive sociala sfärers utkanter. Det var så du berörde så många andra. Tiden före din död följde tusentals din nakna och hopplösa kamp mot sjukdomens grepp genom Facebook och Twitter. Du blev intervjuad i både kristen och sekulär media, mot slutet även i riksmedia, om ditt ovanliga val att vara öppen med din resa och din dödskamp. En dag i januari såg jag att du fick över 1000 nya twitterföljare på en enda dag. En av de dagar som skulle bli dina sista.

När jag var tretton år fick en ung kille i den karismatiska församling jag var med i svårartad cancer. Jag kallar honom Johan. Vi bad för Johan – jämt, oavbrutet, på varenda samling, särskilt när vi ungdomar var med. Johan skulle bli mirakulöst helad, något annat alternativ fanns inte och diskuterades aldrig. Inte av någon. Efter några månader dog han. Det enda jag minns av efterspelet var hur en av ledarna i församlingen, en som ofta undervisade om bön och helande, kom fram och lade armen om min axel. ”Du kommer att förstå när du bli äldre” var allt hon sa. Jag minns aldrig att jag hörde Johans namn nämnas efter det.

Den sortens teologi drabbades vi båda av under våra ungdomsår. Det var ett av de ämnen vi ibland pratade om och på olika sätt försökte bearbeta. En teologi utan utrymme eller strategier för sorg och lidande, utan verktyg till att hantera misslyckanden eller smärta. ”Seger är regel, nederlag är undantag” som det hette i den käcka sången. Och undantag behöver inte diskuteras, de kan hoppas över likt kuriosarutorna i en överdetaljerad grammatikbok.

Emellanåt blir jag åter trettonåringen som står rådvill inför livets nyckfullhet och grymhet, och inför vår oförmåga att hantera det. Hur ska jag då se på din död och alla andras som inträffar alldeles för tidigt? På alla liv som går sönder och alla böner som förblir obesvarade? Som undantag, glosor av oregelbundna verb som kan hoppas över? Vilken Gud kan tillåta att någon som du rycks bort mitt i livet? Med fem barn och en hustru som hade behövt dig i många år till? Vilken teologi kan skapa rättvisa ur det? Det är en livets grammatik som jag fortfarande kämpar med att förstå. En kamp som inte har blivit lättare med åren, trots löftet jag fick som tonåring. Jag räds inte för att ställa den sortens frågor, för jag vet att du vågade göra det. Det var den sortens frågor som drev dig mot en djupare, innerligare och i slutändan mer mogen tro. En tro som skulle visa sig bära hela vägen.

Din död ger mig inga svar, men det sätt på vilket du valt att möta den har gett många av oss runtomkring något mycket mer dyrbart. Ty även om din kamp var hopplös så var du själv alltid hoppfull. Jag tror det är därför du kunnat beröra så många. Att du alltid fann glädjen och förtröstan mitt i din svaghet och brustenhet. Att du hade styrkan att lägga ditt liv i Guds händer och samtidigt undvika frestelsen till förnekelse och verklighetsflykt. Du blev en spegel för oss andra, genom vilken vi tilläts möta vår egen dödsfruktan, vårt eget mörker. Som en twittrare skrev till dig: ”Din gudstro gör mig svarslös. Jag är inte troende som du, men innerst inne finns en låga!” En låga av hopp, skulle jag tro.

Du har påverkat mig, säkert mer än du själv tror, och många gånger har du fått mig att tänka om, att tänka nytt. Att bli mindre kategorisk och dömande, att bli mer öppen, nyfiken, frågande och förundrad. Förundran, det var ditt favoritord. Förundran över allt som livet rymmer, över alla de rikedomar som Gud låter växa även på tillvarons skuggsidor. När vi först kom i kontakt med varandra tyckte vi olika om åtskilligt som rör livet och tron, men med tiden kom en allt större samsyn att utvecklats. Och jag inser att det mest är jag som har förändrats. Jag, den sk ”lärde” teologen, som gillar att undervisa andra. Du, den varme och vänlige, om än försiktigt provocerande pastorn som tvingar mig att fundera ett varv till.

Men inget av det vi samtalat om genom åren har påverkat mig mer än detta ditt sista år i livet. Hur du rakryggad förmådde stirra döden i ögonen utan att blinka. Hur du orkade tala om det, själavårda, och möta andras ångest och oro när det var du själv som var utsatt. Hur du fann styrkan att vara pastor hela vägen. Det mod, den förtröstan och den tro du gett uttryck för ansikte mot ansikte med det okänt svarta är något jag alltid kommer bära med mig, och förhoppningsvis kommer det ge mig styrka när jag själv en dag står inför samma tröskel.

Till vardags var du var inte min närmaste förtrogne, jag vill inte ge intryck av det. Jag vet att det finns många som stod dig mycket närmre än jag gjorde, och som idag har starkare skäl och större rätt att sörja. Men den kontakt vi har haft under åren har varit dyrbar, och jag kommer minnas och sakna dig som en god vän. En vän jag har träffat tre gånger. Må evigheten omfamna dig och låta dig vila i frid.

 

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Till minne av en annorlunda vänskap

  1. Harry Andersson skriver:

    Tack David för dina varma och öppenhjärtliga ord om vänskapen och gemenskapen med en kollega och broder som nu har nått målet! Med en tro som bar också genom det oönskade och svåra som lidande och död innebär. Som varit ett stöd och tröst för många och så också med med sin öppenhet inför det tidiga uppbrottet från den här jorden. Säkert har det lett många till eftertanke inför vårt eget avslut och vad som väntar på andra sidan.

  2. tanjaros skriver:

    Så fint och bra skrivit, David. Kände inte Joachim personligen men följt resan lite nu de senaste månaderna. Vilket otroligt och utmanande föredöme vi fått i honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s