Bingolotto, Schyffert och postsekularism

Kvällen före julafton gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Jag tittade på och spelade bingolotto. Och tyckte det var ganska spännande. Ett tecken så gott som något på att medelåldern obönhörligen infunnit sig.

Och ja, jag såg den beryktade sketchen. Jag tyckte den var lite fånig, pladdrig, dåligt repeterad. En del trötta skämt som det att tre visa kvinnor skulle haft med sig vettiga gåvor som blöjor och bröstsalva istället för guld, myrra och rökelse. Den självklara driften med jungfrufödseln, och så vidare. Jag hade förväntat mig mer när ett humorgeni som Schyffert erbjuds en av Sveriges största scener för ett egenkomponerat nummer, men det var ingen big deal.

Knappt hade dock alla återgått till sina platser förrän flödet i sociala medier börjar sjuda: Skandal! Hädelse! Nu läser jag om starka tittarreaktioner och TV4 som tvingas gå ut med en ursäkt. Rubriker och artiklar i Sveriges största tidningar. Och då har vi fortfarande att invänta de kristna tidningarnas säkerligen än mer djupgående och alarmistiska kritik, så fort vi kommit förbi julledigheten.

Och jag funderar. Varför blir jag upprörd över att folk reagerar? Är det inte bra att människor säger ifrån? Eller är det verkligen upprörd jag blir? Jag vet inte.

Men i spåren av höstens debatt om Joel Halldorfs senaste bok ”Gud – återkomsten” är det värt att reflektera över. Jag har sett den hyllas av kristna ledare från alla håll och kanter, och begrepp som ”postsekluarism”, som endast för några år sedan bara användes av forskarna, letade sig i år in en av statsministerkandidaternas jultal.

Kristna tycker det är jättebra att Gud har ”återvänt” genom postsekluarismen, men frågan är om vi fattar vad det innebär.

Låt mig göra ett försök att förklara: Det innebär julsketcher i Bingolotto där man driver med julevangeliet. Det innebär att referenser till Gud, Jesus och religion möjligen ökar i det offentliga samtalet, men att dessa referenser inte alltid kommer vara respektfulla mot det kristna budskapet. Det innebär INTE en återgång till det gamla religiösa enhetsamhället, utan tvärtom en vandring in i en alltmer diverserad och sofistikerad religiös pluralism.

För ett tiotal år sedan utelämnades sannolikt julevangeliet helt från Bingolottos uppesittarkväll. (Vad vet jag, på den tiden var jag ung och hade andra intressen.)

Vad förväntade sig kristna egentligen när Rickard Olsson, i ett av Sveriges största underhållnigsprogram, som ägnar kvällen före julafton till ohöljd kommers, materialism och mammontillbedjan, tog upp en bibel och började läsa några rader ur Lukasevangeliets andra kapitel? En vacker återberättelse av julens budskap med åtföljande inbjudan till frälsning? Det som följde var så självklart, så väntat, att jag själv knappt ens höjde på ögonbrynen.

Det här är priset för ”Guds återkomst”, och kännetecknet på ett postsekulärt samhälle. Människor talar mer om Gud, men de kommer inte alltid göra det på ett sätt vi kristna kanske gillar.

Ni som talar om vikten av en kristen kultur – det här är det närmaste en sådan vi någonsin kommer att komma. En kultur influerad av kristendomen kommer aldrig mer innebära husförhör eller honnörhälsningar till prosten. Det kommer innebära fler dåliga humorsketcher, fler ”hädiska” referenser till Bibeln, Jesus och det kristna kulturarvet, mer av allt som får oss att bli kränkta och upprörda. Lika bra att gilla läget.

Julevangeliet togs upp i ett av Sveriges största underhållningsprogram. Din granne såg det säkert. Där har du en öppning till ett samtal som har alla förutsättningar att gå djupare än Schyfferts misslyckade skämt.

Det är postsekularismens gåva – samhället kommer aldrig predika evangeliet och det är bara korkat att bli upprörd varje gång vi får det bekräftat. Men det kan antingen underlätta eller göra det svårare för oss kristna att göra det. Det är anledningen till att jag tio gånger av tio föredrar en ”hädisk” tolkning av julevangeliet i tv framför ingen tolkning alls.

Några i hast nedtecknade annandagstankar. God fortsättning!

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bingolotto, Schyffert och postsekularism

  1. Inger Alestig skriver:

    Delar denna analys! Jag undrar ofta över varför kristna tycker att det är värt tiden och energin det tar att bråka om inslag av den här typen. Den energin hade man ju t ex kunnat lägga på att själv presentera evangeliet på ett annat sätt, i gärningar eller i ord. Men den här gången blev jag faktiskt mest överraskad över att detta normalt väldigt roliga gäng inte bjöd på några som helst överraskningar. Tvärtom. Undrar hur tankarna gick där hos t ex begåvade Helena af Sandeberg: ”Nu måste jag vara folklig, och så ska jag utmana lite. Hur gör man då? Jo, man svär! Det blir kul!”.
    Om man ska skämta om religion – och det får man absolut – bör det ju vara lite klass på det hela. Och klass kan det bara bli om man känner till det, tänker jag. Alltså: det är positivt och helt i linje med det postsekulära samhällets utveckling, att religion nu förekommer mer i alla möjliga forum. Att det sedan också blir mycket taffligheter tyder på att kunskapsnivån är ganska låg.
    Ingenting att uppröras över. Men dock, något att fundera över.

    • David Nyström skriver:

      Håller helt med. Den laguppställningen borde kunnat göra det bättre och samtidigt slås man just av hur platt religionssatiren ofta blir. Hade samma känsla efter att ha sett den svenska uppsättningen av Book of Mormon (som fö Per Andersson också medverkade i). Ytligt, prepubertalt, och helt utan finess i satiren och religionskritiken. Ett trött spel på fördomar och stereotyper, utan något nytänk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s