Fåren och getterna

Häromdagen höll jag en kort morgonandakt på Johannelunds teologiska högskola utifrån Domsöndagens evangelietext. Här är den i skriftlig form.

Text (Domsöndagen): Matteus 25:31-46

”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Den här starka berättelsen återges endast i Matteusevangeliet och den är typisk för Matteus. När temat dom kommer upp i skrifterna eller i kristen förkunnelse, kontrasteras ofta syndare mot de rättfärdiga. Ogudaktiga mot gudfruktiga. Troende mot världen.

Men här läser vi om får och getter. Och gemensamt för båda grupperna är att de båda kallar kungen ”Herre”.

Matteus har en tendens av att vilja rikta strålkastarljuset inåt. I Jesu etiska undervisning i bergspredikan kommer det till uttryck i att fokus riktas bort från de yttre syndiga handlingarna till hjärtats inre process. Det är där synden föds. ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.” (Matt 5:27) Och så vidare.

När den framtida domen avhandlas riktas strålkastarljuset bort från världen och in mot församlingen. Det kommer till utryck i flera evangeliets liknelser.

I liknelsen om de tio brudtärnorna (kap 25) väntar både de förståndiga och de oförståndiga tärnorna på brudgummen. Alla är med andra ord troende. Det som skiljer dem är huruvida de har olja i lamporna, dvs om deras trofasthet håller ända till slutet.

En annan är liknelsen om Festen. En man bjuder till fest och de ursprungliga gästerna tackar nej. Då sänder mannen sina tjänare att hämta folk från gator och gränder.

I Lukas version av liknelsen ligger fokus här, på de som bjuds in, och när platserna inte fylls av dem som kommer från stadens gator sänder mannen ut tjänaren att även leta utanför staden, på stigarna och vägarna (dvs, att gå till hedningarna). Det är bara Lukas som har med den detaljen. Evangelium till hela världen, vilket är Lukas vision.

Men i Matteus vrids linsen som vanligt inåt, och istället för ett andra utsändande av tjänarna får vi den lilla berättelsen om mannen som saknade bröllopskläder och därför kastades ut från festen. Det räcker alltså inte att bli bjuden på festen och att dyka upp, utan du behöver också vara rätt klädd.

Men ingenstans kommer den framtida domen över Guds församling till tydligare uttryck än i berättelsen om fåren och getterna. Berättelsen fokuserar det centrala i lärjungaskapet. Tanken går till det ställe, också i Matteusevangeliet (7:21) där Jesus säger: ”In­te al­la som säger ’Her­re, her­re’ till mig [precis som getterna gör] skall kom­ma in i him­mel­ri­ket, ut­an ba­ra de som gör min him­mels­ke fa­ders vil­ja. På den da­gen skall många säga till mig: ’Her­re, her­re, har vi in­te pro­fe­te­rat i ditt namn och dri­vit ut de­mo­ner i ditt namn och gjort många un­der­verk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er in­te. Försvinn häri­från, ni onds­kans hant­lang­a­re!’”

Det viktiga är inte att profetera eller ens att utföra kraftgärningar, utan i slutändan är det dubbla kärleksbudet det som utgör lärjungaskapets centrum.

Kom ihåg den laglärdes fråga till Jesus. ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” Dialogen mynnar ut i uppmaningen att älska Gud och sin nästa. ”Gör detta så får du leva.” säger Jesus. I berättelsen om fåren och getterna finner vi detta i omvänd form – domen faller över dem som inte gör detta. Dem som bekänner Herren med sin mun men ändå lever för sig själva.

Liknelsen visar oss därmed två saker:

  1. Kärleken till Jesus och kärleken till nästan går inte att skilja från varandra. Det är genom kärleken, barmhärtigheten mot Jesu minsta bröder och systrar som vi visar vår kärlek till honom själv.
  2. Kärleken är praktisk och konkret. Mätta den hungrige, kläd den nakne, ta dig an den svage, sjuke och nödställde.

Jakobsbrevets författare kopplar denna praktiska kärlek till själva tron:

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.

Varken Matteus eller Jakob talar om barmhärtighetsgärningar som en väg till frälsning – läser man texterna så missförstår man dem – utan som ett kännetecken på en tro på och kärlek till Gud som är genuin och levande. Det går inte att älska Gud och samtidigt stänga sitt hjärta för de behövande.

Det finns något profetiskt i att domsöndagen, i alla fall i år, kommer direkt efter Black Friday. En helg som börjar med frosseri, konsumism och mammontillbedjan balanseras på söndagen upp med texter som åter låter oss fokusera på det som är viktigt i tillvaron.

Ett budskap om dom, men kanske ännu mer om hopp. För i budet att älska vår nästa uppenbarar Gud sig själv. Vi mättar den hungrige och hjälper den svage, för att Gud är de hungriga och nödställdas Gud. Vi älskar för att Gud är kärleken.

Och i den förvissningen finner vi vår trygghet och vårt hopp, även i de texter som talar om dom och Guds vrede över orättfärdigheten.

 

 

 

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s