Sexism och knytblusar

Att försöka identifiera sexistiskt maktmissbruk är som att greppa rök. Så fort du tror att du fångat det, sipprar det ut mellan fingrarna. Det finns där, men kan ändå aldrig fokuseras.

Det är därför den feministiska samhällsanalysen ofta skaver i sidan. Som teoretiskt ramverk fungerar den, men som analysverktyg i enskilda situationer slår den märkbart ofta fel. Det är i alla fall ofta så det känns. Orsaken är att vi inte tycks förstå hur misogyni och sexism fungerar i praktiken. Ingen får någonsin sparken ”för att hon är kvinna”. Aldrig uttalat, och sällan ens medvetet. För är det någonting män är överens om när det gäller kvinnoförakt är det att vi själva är helt fria från det. Vi tror verkligen inte att vi diskriminerar kvinnor och blir därför genuint upprörda när vi anklagas för det. Just detta gör talet om strukturer viktigt.

Just nu klär sig halva Sverige i knytblus. Man kan tycka att sådana manifestationer snarare fördummar än utvecklar det offentliga samtalet, men i botten ligger en stark indignation. ”Över vad?” kan man undra när man skärskådar detaljerna. Sara Danius, som manifestationerna ”stöder”, var Svenska Akademiens ständiga sekreterare i två år utan att agera mot ”kulturprofilen” och tackade honom särskilt i sin bok ”Husmoderns död” från 2014. Att hon då kände till anklagelserna, som offentliggjordes redan 1997, kan vi nog utgå från. Istället gjorde hon gemensam sak med fem män att utesluta en annan kvinna ur akademien. Känns rent krasst inte som den mest uppenbara feministikonen.

Allt detta verkar därför så tydligt. Det här handlar inte om könskamp utan om en intern konflikt, med flera komplicerade bottnar. Rent sakligt är det sant, och med hjälp av en sådan analys kan den feministiska kritiken avfärdas och rentav förlöjligas. Med hjälp av dylika, på ett sakligt plan korrekta, analyser kan feministisk kritik alltid avfärdas och förlöjligas.

Men samtidigt kan vi ana, vi känner liksom på oss, att utgången möjligen inte hade blivit densamma om Danius och Frostenson hade varit män. Vi kan förstås inte veta, men vi misstänker. Vi ser röken. Och det är ur denna känsla som vreden väller fram. Att det ”alltid” är kvinnor som offras, medan männen klamrar sig fast vid makten genom att hålla varandra om ryggen. Det är en stark narrativ, många gånger orättvis, men samtidigt sann. Vi vet att den är sann, för vi ser den bekräftas hela tiden.

Överallt, varje dag, ser vi den vita röken ligga som en matta över samhället. Som morgondimma på en sommaräng. På avstånd, där sammanhang, omgivning och strukturer dominerar perspektivet, syns dimman tydligt. Den täcker hela ängen. Men så fort vi kommer närmare börjar den skingras. När vi kommit fram, böjer oss ner och inspekterar en enskild prästkrage på ängen syns ingen dimma alls. Varje detalj kan tydligt fokuseras. Varje verkan kan härledas till en logisk orsak. Dimman framstår som ett hjärnspöke, en fantasi, en bortförklaring som ignorerar fakta. Men den finns där, och enda orsaken till att vi inte ser den är att vi är för nära, och att hela vårt perspektiv är förvrängt pga den. Ja, för någon som står kvar på den ursprungliga platsen på avstånd framstår nu vi själva som helt inneslutna av den.

Vad följer nu av detta? Jag tror slutsatsen som behöver dras är att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att inte å ena sidan fastna i fällan att se kvinnor som offer i alla situationer, som oskyldiga straffas ”för att de är kvinnor”. Det är sällan en med fakta överensstämmande analys. Samtidigt måste vi se och erkänna att dimman finns där, och att den påverkar våra perspektiv. Gör att till exempel kvinnliga ledare, allt annat lika, ofta bedöms hårdare än manliga. Gör att kvinnor, allt annat lika, har svårare att ta sig fram i karriären, få högre lön, eller i dagliga situationer finna respekt för sina åsikter.

Huruvida knytblusmanifestaioner hjälper eller stjälper en sådan medvetenhet är svårt att sia om, men min känsla är att det offentliga samtalet behöver ta nya vändningar. Det Sverige behöver är knappast mer polarisering eller fler ”lägerbildningar” enligt rådande kvällspressdramarturgi. Under det gångna året har jag sett flera debattartiklar med rubriken ”vi behöver ett vuxet samtal om…” Jag tror det träffar huvudet på spiken. Vuxna samtal kännetecknas av nyans och förmågan till att hålla fler perspektiv i fokus samtidigt. En förmåga som i stor utsträckning saknas helt i samtidsdebatten, och som cirkusen runt Svenska Akademien bara är ett sorgligt exempel på.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s