Några tankar kring samvetet

Detta med samvete är intressant, tycker jag. Vad är det för något, och hur ska vi förstå det? Jag tänkte några tankar kring detta i morse som jag beslutade mig för att skriva ner.

Disclaimer: jag har inte studerat detta alls och därför finns det säkert jättemånga insiktsfulla tankar om ämnet som jag inte tagit del av. Detta är bara några högst personliga, ofärdiga, amatörfilosofiska grubblerier.

Själv kan jag formulera två alternativa sätt att se på samvetet:

1.  Som något absolut givet (av Gud) med mer eller mindre fasta former och normer. Människan vet intuitivt vad som grundläggande är rätt och fel och detta är nedlagt av Gud i absoluta termer. De som leds av sitt samvete till att göra gott, leds därför i någon mån av Guds röst i deras inre. Motsvarande, de som gör ont, synbarligen obesvärade av sitt samvete, har endast valt att inte lyssna till detta och därigenom förhärdat sig så mycket att de inte hör eller känner av samvetens maning längre. Samvetet finns alltid där, omutbart och oföränderligt, men som människor kan vi välja att lyssna till det eller att ignorera det.

2.  En alternativ syn är att samvetet är något relativt, dvs något som konstrueras i relation till våra djupast hållna värderingar. Enligt denna syn blir samvetet inte så mycket Guds röst som vår egen, och dess syfte blir då att hålla oss genuina och sanna mot oss själva. Med denna syn blir samvetets ramar inte absoluta, utan exakt lika mycket eller lite föränderliga som våra värderingar. En människas djupvärderingar förblir normalt förhållandevis stabila över lång tid, men de kan även förändras drastiskt under korta tidsperioder, t.ex. vid livskriser. När detta sker förändras även samvetets parametrar, och gränserna för vad samvetet tillåter kan både vidgas och snävas in.

Som kristen är det lätt att nästan med automatisk skriva under på alternativ ett ovan. Det stämmer väl överens med den kristna narrativen om människan som en moralisk varelse, om sanningar och moraliska värden som absoluta, om Gud som allas domare, samt om alla människors ansvar inför Gud. Om varje människa i sitt samvete intuitivt känner till Guds lag, kan ingen ursäkt finnas för att inte följa den.

Men hur väl stämmer alternativ ett överens med våra egna erfarenheter? De flesta upplever nog ändå hur samvetets gränser skiftar under livets gång. För egen del har det gått åt båda hållen. Vissa saker som skulle varit otänkbara för mig för 20 år sedan, kan jag utan några betänkligheter ägna mig åt i dag och andra saker som inte besvärade mig alls vid den tiden utgör betydligt större problem för mig nu. Så vilka gränser är då de sanna, av Gud givna? Dem jag upplevde som 20-åring eller dem jag upplever idag? Eller dem som mina vänner upplever, som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med mina egna? Beror dessa skillnader på att ingen av oss helt förmår lyssna till våra samveten och att vi därför alla, i någon mån, är ”förhärdade” på olika områden, eller har Gud gett oss alla olika gränser för olika tider? Om det senare, hur kan ett sådant relativistiskt samvete leda oss i enlighet med Guds oföränderliga vilja?

Denna samvetets flexibilitet, både mellan individer och inom samma individ, gör att jag har svårt att tänka runt samvetet i enlighet med modell ett. Men går det då att som kristen tänka runt samvetet i termer av alternativ 2? Att samvetet faktiskt inte är så mycket Guds röst i våra hjärtan som vår egen, och att dess syfte är att leda oss i enlighet med de värderingar vi bär på?

Jag tror det. En sådan syn utesluter inte att samvetet kan vara människan givet av Gud, men syftet kan då inte längre ses som att vara en kanal för Guds röst rakt in i våra liv. Enligt klassisk kristen praktik och teologi möter människan Gud genom bönen, Skriften och sakramenten. Det är där vi tar del av Kristus, lyssnar till Guds röst och möter den Uppståndne.

Samvetet, däremot, behöver inte förstås som bärande på samma funktion. Det kan i stället ses som ett redskap för människan att kunna förbli hel och harmonisk. Autentisk och genuin. En röst, som i situationer vilka kanske kräver snabba och ogenomtänkta beslut, hjälper oss att förbli trogna oss själva och handla i enlighet med våra djupast hållna värderingar. Det betyder att mitt samvete kanske inte alltid har rätt i någon absolut bemärkelse (beroende på vilka värderingar jag bär på), men följer jag det kan jag i alla fall vara säker på att jag agerar utifrån vad som verkligen finns i mitt eget hjärta. Och bara det kan ju leda till vissa insikter.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s