Frågan huruvida kristna, judar och muslimer ”tillber samma Gud” genererar alltid väldigt starka känslor, och tycks ha blivit en av dessa ”vattendelarfrågor” i kristenheten. Liberaler och smygliberaler svarar ja, konservativa och ”bibeltroende” svarar nej.
Själv undrar jag om inte språkförbistring ligger bakom en del av problematiken. Det är visserligen ett slitet grepp att hävda att ”det nog bara rör sig om ett missförstånd”, men frågan är om det faktiskt inte gör det här.
För en som har gått från att fanatiskt svara ”nej” på ovanstående fråga till att med glädje kunna acceptera ett ”ja” ter sig debatten ibland väldigt skruvad och polariserad.
För det första bör det påpekas att är frågan inte med nödvändighet är kopplad till soteriologi. Att hävda att muslimer vänder sig till samma Gud som kristna är inte detsamma som att säga att alla muslimer finner Gud eller blir frälsta. Vi behöver hålla isär detta.
Låt oss sedan bryta upp och gå igenom själva sakfrågan i tur och ordning:
- Hur många gudar finns det enligt kristen tro? En, eller hur? Inte tre, inte tio, utan en! Visserligen nämner Skriften ”falska gudar”, men dessa – vad de nu än är – är ju per definition inte gudar, eftersom de är falska. Så om någon riktar sin bön till Gud, det högsta goda, himlens och jordens Skapare, är det inte den ende sanne Guden som åberopas? Om inte, vem är det då? En andra gud?
- Både judar och muslimer hävdar att de ber till den Gud som uppenbarade sig för Abraham. Både judar och muslimer menar att de ber till samme Gud som Jesus bad till. Både judar och muslimer hävdar att Gud är en, att Gud är god, att Gud har skapat världen och att Gud kommer att döma världen. Vilken Gud låter det som?
- Om muslimer helt säkert inte ber till den levande Guden, hur förklarar vi då alla de vittnesbörd om hur Gud hör och besvarar muslimers böner? Bara häromveckan hörde jag ett underbart vittnesbörd om hur en muslimsk man i Afghanistan vände sig till Gud (Allah!) i bön för sin familj, och fick en uppenbarelse av Jesus om natten, som uppmanade honom att fly till Europa och att han, Jesus, skulle vandra med dem och beskydda dem längs vägen. Mannen och hela hans familj är nu troende kristna och befinner sig trygga och säkra i Sverige. Vem hörde den bönen, och vem svarade, om det nu inte var den levande Guden mannen bad till? Svarar Gud på böner till demoner?
- Kristna har aldrig hävdat att de är de enda som ber till Gud. Däremot hävdar kristna att vägen till Gud är Jesus Kristus. Genom tron på Jesus Kristus får vi tillträde till Guds tron, och ges rätten att bli Guds barn. Det är det kristna budskapet. Inte att ingen annan ber till Gud. Inte att ingen annan kan få hjälp eller bönesvar av Gud. Inte att Gud är oförmögen att genom sin nåd skapa möjligheter för människor i alla kulturer, tider, miljöer och omständigheter att möta och uppleva Honom.
- Kyrkan kan inte lova frälsning utanför tron på Kristus här på jorden. Om sådan gives, kanske i en kommande tidsålder, är det genom ett Guds mysterium och genom Guds nåd, och vi vet ingenting om det. Vår uppgift är att förkunna evangelium. Därför kan vi inte säga att alla judar och muslimer blir frälsta. Vi kan inte ens säga att alla som identifierar sig som kristna blir det; det är något mellan Gud och varje enskild människa. Däremot kan vi förkunna nådens budskap, att den som närmar sig Jesus inte kommer bli förkastad.
- Kristnas förståelse av Gud skiljer sig från både judars och muslimers. Det finns skillnader i hur Guds existens, karaktär och vilja uppfattas. Att hävda skillnader i gudsuppfattning är dock inte detsamma som att hävda att det rör sig om olika gudar. Särskilt om man nu inte tror på fler gudar än en!
Så vad leder detta nu till? Innebär detta att alla vägar till Gud är lika giltiga eller att var och en blir salig på sin tro eftersom vi alla i grunden ber till samma Gud? Här är det kristna budskapet tydligt: nej! Kristus är kärnan i det kristna gudsbegreppet, och han är den ende medlaren mellan Gud och människa. De präster och pastorer som backar på detta, förnekar något väldigt centralt i den kristna tron.
Däremot innebär det att vi kan föra samtal med judar och muslimer om Gud, utan att behöva markera att vi talar om olika gudar. Det innebär att vi kan respektera och ta deras gudslängtan och böner på allvar. Det innebär att vi kan bli glada över och erkänna sådant de uppfattat som Guds nåd, omsorg eller svar på böner. Det innebär också att vi kan be tillsammans med dem.
Inget av detta vattnar ur eller kompromissar med det kristna budskapet. Men det kanske kan hjälpa oss att närma oss och känna samhörighet med våra medmänniskor. Vi är alla skapade av samma Herre, och i allas våra hjärtan finns en längtan att möta den Uppståndne. Låt oss ta vara på detta!
alla dagar nära 
Mycket bra skrivet. Tack, en gång till.
Bland de som säger ”vi har ju ändå samma Gud” finns väl en del som menar att alla vägar till Gud är lika bra. Men många, tror jag, tänker ungefär som du. De som med emfas utropar Nej det är inte samma gud! tror nog, väldigt ofta, att det yttrandet per definition måste förstås som att man tycker islam är typ lika bra som kristendomen.
Hur långt skulle du kunna tänka dig att följa den typ av resonemang du för? Är det faktumet att de stora monoteistiska religionerna gör anspråk på att alla tro på och tillbe Abrahams Gud som gör det möjligt för oss att säga att vi alla tror på samma Gud, eller anser du att även andra former av teism, eller kanske till och med deism, också skulle kunna inkluderas i ett sådant påstående? Jag tänker nog grundläggande ganska likt dig. Men å andra sidan kan jag, när jag tänker på frågan om kristna, muslimer och judar tror på samma gud, fundera över om det inte är så att själva frågan är helt felställd.
Gudsuppfattningarna inom judendomen, Islam och kristendomen är ju radikalt annorlunda. Johannesevangeliet säger att de som inte har Sonen har inte heller Fadern, att den som älskar Gud kommer till Sonen. Att Jesus är Ordet, den enfödde Sonen, själv Gud, som blev kött. För en muslim, eller i alla fall en stor majoritet av muslimer, är sådana påståenden direkt hädiska. Om vi nu har så radikalt annorlunda uppfattningar om vem den ende Guden är, hur meningsfullt är det att säga att vi tror på samma Gud? Ja, det finns bara en Gud och vi gör inom de olika monoteistiska religionerna anspråk på att tillbe honom och tro på honom. Men om vår tro på honom, och våra uppfattningar om denna gudom inte korrelerar med verkligheten om vem han är tror vi då egentligen på den enda Guden? Eller tror vi på en avbild vi har gjort av honom? I slutänden tycks för mig frågan om vilken av gudsuppfattningarna som är sann vara där skon egentligen klämmer. Huruvida vi gör anspråk på att tro på den ende guden eller inte tycks i någon mening mindre relevant.
Hur kan någon göra anspråk på att ha ”rätt” uppfattning om Gud?
Det finns minsann en rätt stor uppsättning olika gudsbilder och gudsföreställningar även inom kristendomen, som skiljer sig mycket åt.
Tänk om alla tror på en avbild de/vi gjort sig/oss. Om det krävs att ha exakt rätt uppfattning om den sanne guden för att tro på Honom, då kanske ingen tror på Gud. Hur mycket fel får man ha, i sin uppfattning om den där guden, för att det ändå ska gillas? Går gränsen exakt vid gränsen mellan vad som anses vara kristendom och andra religioner? Men om skillnaderna är större inom judendom, kristendom och islam resp. mellan dem?
Rent allmänt anser väl ändå alla (?) kristna att den judiska guden är samma som den kristna? Det handlar ju om det judiska förbundet med Gud som utökats till att gälla alla folk, bara man bekänner sig till Jesus. Annars är det ju inte samma Gud i GT som i NT. Och ja, den genomsnittliga GT-gudsbilden är ganska annorlunda än i NT:s motsvarande. Trots att det rimligen måste vara samma Gud.
Men det landar i hur höghästigt kristen man är. Törs jag säga att jag håller med Andreas i det, eller är det för drastiskt omformulerat från ”I slutänden tycks för mig frågan om vilken av gudsuppfattningarna som är sann vara där skon egentligen klämmer”…? För mig ser det ut som om så otroligt många av grälämnena inom svensk kristenhet handlar om just sanningsanspråken och hur man ska se på dem. (Så, där fick jag till en mer neutral formulering.)
Hej. :) Varför skulle man inte kunna göra anspråk på att ha en rätt gudsuppfattning? Om man läser de bibliska författarna så är det ju inte som att de går runt och är ödmjuka och säger, ja man kan tänka si, och man kan tänka så. De gör radikala anspråk på att ha rätt Gudsuppfattning. Samma sak gäller andra religiösa texter, exempelvis Koranen. Författaren till Koranen gör anspråk på att representera Gud på ett rätt vis och därigenom förmedla en rätt gudsuppfattning. Frågan är väl om man har goda skäl för sin uppfattning eller inte.
Sen sätter du ändå fingret på något viktigt, jag tror ju faktiskt att jag i somliga hänseenden kommer att bli överraskad av hur Gud är, den dagen då jag möter honom. Trots att jag tycker mig ha tänkt igenom min tro och försöka hålla mig så troget jag kan till Bibelordet så är jag ju också medveten om att jag nog har felaktiga föreställningar. Men de grundläggande föreställningarna, till exempel att Gud är treenig, att Gud har uppenbarat sig i Kristus, att Gud har skapat, där tror jag inte att jag kommer inse att jag var helt fel ute. Och det är när det gäller vissa sådana föreställningar som de stora religionerna faktiskt skiljer sig åt. Så jag tänker att, ja i en mening tror vi på samma Gud. Vi gör anspråk på att säga något sant om Gud, och det är den ende Guden vi pratar om. Men eftersom våra uppfattningar om honom skiljer sig så mycket så ställer jag helt enkelt frågan om det verkligen går att säga att vi i praktiken tror på samma Gud.
Frågan om relationen mellan GT och NT, och gudsbilden där, ja den är allt för stor att ta här. ;) Jag nöjer mig med att säga att den Gud som Jesus kallade Fader, är den Gud han hävdade hade uppenbarat sig i de gammaltestamentliga texterna.
Frid
Andreas, som sagt bottnar väl meningsskiljaktigheten i rätt hög grad just i sanningsanspråken. Dock kan man välja att poängtera olika saker. Jag tar gärna fasta på att du vet att din gudsbild är ofullständig. Efter det blir det en gradfråga och en fråga om hur fullständigt du litar på din tradition – ja, just tradition, för Bibeln förmedlar ingen enkel gudsbild som bara kan lyftas rakt ut från dess sidor. Där kan kanhända en viss ödmjukhet inför den egna traditionens ofrånkomliga tillkortakommanden vara klädsam. Du blir förvånad när du får se Gud efter döden, säger vi. Om någon muslim får se Gud efter döden – det är sånt vi inte vet, men om. Säg att många i din tradition får det, och ett fåtal muslimer. Då blir muslimen förvånad i högre grad än du. Finns här en grad- eller artskillnad? Jag ser det förstnämnda.
Du får använda språket hur du vill. Du och jag kan komma överens om att kalla en tur- och returbiljett mellan Stockholm och Uppsala för en åtsittande aftonklänning med svarta fransar. Frågan är: kommer andra att fatta vad vi menar?
Jag tolkar dig så här. Du inser att muslimerna inte ber till någon annan Gud, eftersom det fins bara en, men att era respektive tro är såpass olika att konsekvenserna blir olika och du vill därför hellre prata om skillnader än olikheter. Är det ungefär rätt?
Det där tillägget att ni ”i praktiken inte tror på samma Gud” tillför IMHO inte mycket. Om det bara finns en Gud, är väl en rimligare formulering i så fall att muslimerna inte tror på honom utan bara inbillar sig att de gör det. Det där med ”inte samma Gud” är logiskt sett rappakalja. Ett slagord, som låter bra inför dina egna.
Jag tror att relevant svar, sett från din position, till de som säger ”Vi tror trots allt på samma Gud”, inte är ”nej”, inte heller ”i praktiken nej”. Jag tror att ett mycket bättre svar är ”ja, eftersom det bara finns en, MEN det spelar mindre roll eftersom…” Detta ifall du vill nå de som säger så. Om du däremot är ute efter att markera din renläriga position inför dina egna är det förmodligen bättre att säga ”Nej vi har inte samma Gud”. I det fallet gäller ”ju mer högröstat, desto bättre”.
Välj alltså dina formuleringar efter vad du vill uppnå.
Tack Andreas, du sätter fingret på ngt tror jag. Och möjligen är det precis detta jag vill åt. Kanske är det bättre att släppa pratet om ”samma” eller ”olika” gudar helt och hållet -kanske är frågan faktiskt fel ställd. Frågan skaver hos mig just för att vi ju faktiskt endast tror att det finns en enda Gud, och om människor har tankar om det yttersta Varat är det ju denne enda Existens de måste ha tankar om och bilder av. Det distinkta med kristendomen är ju inte att kristna är de enda som har tankar om Gud och livet, eller för den delen sådana tankar som innehåller sanningar. Det finns gott att finna i många andra religioner. Det distinkta med kristendomen är att vi som kristna finner Guds ansikte i Jesus Kristus,och vägen till gemenskap med Gud i och genom honom.
Så om vi talar om gudsbilder istället är det ju ändå så att tex kristendomen och islam har mkt mer gemensamt än tex kristendomen och hinduism. Islam och kristendom delar samma ursprungstradition, delvis samma texter, samma etiska monteism, en tro på en enda Gud som är allsmäktig och god, som har skapat världen, för vilken människan är moraliskt ansvarig och som en dag ska döma världen. Det skapar enorma kontaktytor utifrån vilka dialog och förståelse kan byggas.
Muhammed hänvisar till att det är Jahve som sänt honom, det kan vi inte förneka. Koranen säger följande i bl.a. Sura 2:130: ”Sägen: `Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jacob och stamhövdingarne, på vad Mose och Jesus fått och vad profeterna fått från sin Herre, utan att vi göra någon skillnad ibland dem, i det att vi underkasta oss honom.´”
Det står liknande på flera andra ställen.
Då skulle alltså Jahve och Allah vara densamme (förutom att hela kristendomen utraderas i avslutningen med ”utan att vi göra någon skillnad ibland dem” – finurligt).
Samtidigt beskrivs Allah i mångt och mycket som en djävul i sina egenskaper, som bl.a. innebär att han kommer att grilla människor i evighet. Enligt Koranen kommer vi att få nya skinn att grilla igenom så fort det gamla är sönderbränt för att smärtan aldrig skall upphöra. Vi kommer att få sjudande vatten att dricka för att ”bränna sönder våra inälvor”, etc.
Frågan ur kristen synvinkel borde inte vara ”om vi har samma Gud?”
Frågan borde vara: Kan Muhammed vara sänd av Abrahams Gud?
Sänd 600 år e.kr. för att förneka och tillintetgöra Kristus som Guds son och därmed kristendomen grund.
Om svaret på den frågan är Nej – vem kan då ha sänt Muhammed?
Se på frukten, sade Jesus. Hur mycket ”frukt” behöver vi kristna se för att vakna?
Pingback: Samma Gud? Bloggtips, samt en bortmodererad kommentar på POSK-bloggen | Rebella undrar
tack! jag blir helt knäpp av den här debatten.