En draksådd i kristenheten

Jag får känslan av att de nationalistiska och invandringsfientliga strömningarna i frikyrkan är starkast i det lilla hörn jag kommer från, dvs Trosrörelsen och kanske delar av Pingst och EFK. Det är bara en känsla jag har, efter att ha lyssnat till rösterna i debatten. Dels känner jag ju till många av personerna bakom rösterna, men framförallt ekar argumenten av en skrämmande igenkännedom.

Det senare besvärar mig mest. Jag hör en underton, en logik, ett sätt att resonera som jag idag inte håller med om, men starkt känner igen från den förkunnelse jag tog del av i min ungdom.

Jag vill påstå att det finns en draksådd här som ligger och gror från 80/90-talens flaggviftande väckelsepredikningar. Där fanns ofta en väldigt nationsfokuserad underton (Gud har en plan och kallelse för Sverige och svenskarna, etc). På ungdomsmötena uppmanades vi killar att göra vapentjänst, för att ”försvara landet”. En ungdomsledare gick till och med så långt som att säga att det är synd att göra vapenfri tjänst.

Den starkt antisocialistiska retoriken som kännetecknat hela Trosrörelsen bidrog också till klimatet. Det gick knappt att vara kristen och socialdemokrat, men rågångarna högerut hölls inte lika rena. Med undantag för ren nazism låg allt som var politiskt suspekt åt vänster. Det dröjde nog ända in på 2000-talet innan jag hörde en ledare i Trosrörelsen på allvar ta ställning mot invandringsfientlighet.

Ytterligare en faktor är synen på andra religioner. Främst islam, som ofta målades upp som en särskilt våldsam och antikristlig religion. Konspirationsteorin om att muslimerna har en plan att ta över västvärlden genom infiltration och barnafödande hörde jag först i kyrkliga sammanhang. Mest smärtsamt och tydligt blev detta för mig när en gammal lärare, vän och föredöme, som ofta figurerat som föreläsare i kristna sammanhang, offentligt skrev att även om Breivik var en galen mördare så hade han i allt väsentligt rätt i sin analys av islam.

Demoniseringen blev ibland konkret. Kristna skulle inte ens gå in och besöka en moské eftersom man genom att ta av sig skorna (vilket man gör i en moské) visar underdånighet gentemot ”islams ande” (läs: demon). Samma sak gällde andra religioner, inte minst österländska. Allt österländskt var farligt. Att träna kampsporter med ursprung i Japan eller Kina var otänkbart, eftersom dessa kopplades till österländsk religion och filosofi. Dock hördes sällan några invändningar mot västerländsk kampsport (boxning/brottning) eller föralldel friidrott, trots att dessa grenar från början utövades i naket tillstånd till de greko-romerska gudarnas ära. Men det är ju västerländsk hedendom och kanske därför inte lika farligt.

Allt detta tror jag tyvärr har bidragit till den misstänksamhet mot allt östligt samt den övertygelse om den västerländska kulturens överlägsenhet som jag upplever ligger latent hos många kristna med min bakgrund.

Tider förändras, och retorik och förkunnelse ser i mina bakgrundssammanhang annorlunda ut idag. Det är mycket positivt. Idag kliver många ledare upp och tar tydlig ställning mot främlingsfientlighet, och det var otroligt glädjande att se så många trosrörelse- och pingstpastorer skriva under pastorsuppropet förra hösten.

Men jag tror ändå att det finns en draksådd i myllan som inte försvinner bara för att vi inte låtsas om den. Dessa frön har planterats i människors sinnen, och då och då ser man hur plantor växer upp. Därför behöver detta konfronteras, nämnas vid namn och ryckas upp med rötterna. Det räcker inte för pastorer att gradvis ändra retorik och undervisning – man måste även tydligt deklarera ett avståndstagande mot det gamla.

Fotnot: Efter att ha läst igenom mitt inlägg igen inser jag att det kan uppfattas motsäga det jag nyligen skrev på Dagens debattplats, där jag kritiserar en ökande främlingsfientlighet bland frikyrkokristna. Så har det blivit bättre eller sämre? Svar: både och. Som jag skriver här tycker jag mig finna en större medvetenhet och tydligare ställningstaganden bland kristna ledare runt detta nu. Det är bra, men det behöver bli ännu tydligare.

Däremot ser jag en ökad kyla och hårdhet i det kristna samtalsklimatet. Främlingsfientligheten har blivit rumsren på ett sätt jag inte upplevt tidigare, och en del av bakgrunden till detta försöker jag spåra här. Möjligen har detta också föranlett pastorernas ökande tydlighet. Jag stötte inte på mycket av direkt främlingsfientlighet i mina sammanhang under 90-talet. Hörde ingen tala om att stänga gränserna, trots att vi hade stor invandring under en period även då. Däremot kan jag känna igen en del av retoriken och resonemangen från vad som undervisades när jag var ung.

Men detta är ju bara mina personliga spaningar och erfarenheter. Andra får gärna komplettera bilden – det viktiga är att det diskuteras!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till En draksådd i kristenheten

  1. Magnus skriver:

    Utmärkt skrivet; känner igen mig utifrån min trosrörelsebakgrund ;) .

  2. Paradoxalt.se skriver:

    Bra text. Tack!

  3. Joachim Elsander skriver:

    Bra skrivet, jag delar ivrigt!

  4. Åsa Fransson skriver:

    Jag håller inte med. Tycker det är viktigt att skilja på sak och person. De församlingar jag känner till är måna om sin nästa (som har behov, oavsett ursprung) och ger av både tid, pengar och engagemang.
    Men man måste också kunna diskutera sakfrågan utan att bli klassad som främlingsfientlig. Vilka problem har vi? Hur löser vi dem? Är det rätt att vi i Sverige har tandvård som gör att folk riskerar livet för att ta sig hit? Kan vi istället ta tandvård till de behövande? Varför undanhåller svensk media sanningen? Är inte svenskar tillräckligt generösa om de känner till den?
    Det finns så mycket runt invandring och integration som inte får lyftas. Jag tycker inte det är ok att vi inte kan ha en dialog om detta i kristenheten utan att det ska pratas om främlingsfientlighet.

    • Paradoxalt.se skriver:

      En av de fördomar som kommer från ”sekulär främlingsfientlighet” är bland annat att människors anledning till flykt från krig skulle bero på andra saker än just krig. Som om krig vore en trivial detalj i sammanhanget. Med lite inlevelseförmåga (t.ex. att sätta sig själv i samma situation) så är t.ex. tandvårdsproblemet kanske inte den mest avgörande faktorn i beslutet att sätta sig i en rutten gummibåt med risk att minsta sitt eget eller familjemedlemmarnas liv. Eller att lämna ett sönderbombat hus eller samhälle bakom sig. Eller att riskera att bli sönderbombad själv. Eller, eller och eller.
      Den andra märkligheten i sammanhanget är att folk fått för sig att deras egen sanning alltid behandlas respektlöst av media. Som om man hade bättre kolla på omvärlden än en journalist. Om man då samtidigt tycker att journalister har dålig koll, hur dålig koll har man själv inte då, rent logiskt.

      Den här idiotin har sorgligt nog nästlat sig in bland kyrkorna, men jag är inte förvånad. Det skulle vara en fördom att tro att människor vara mer intelligenta bara för att de tillhör en församling?

  5. Stefan Green skriver:

    Evangeliets himmelrike är inte begränsad till nationsgränser, utan är helt gränslöst geografiskt sätt. Därför är nationalism och kristen tro en märklig om inte omöjlig kombination. Jesu bergspredikans evangelium och Matteus betoning på himmelrikets närvaro är något som går stick i stäv med nationalism.

  6. Lasse väcklen skriver:

    Dina iakttagelser och slutsatser överensstämmer med mina.
    Tack för en klok och tankeväckande text.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s