Har vi ett budskap att predika? (om Gazakonflikten)

Här är ett litet annorlunda inlägg för den här bloggen. Jag har ju inte tänkt diskutera politik eller ge mig in i teologiska debatter här, men nu har jag något att skriva som inte får plats på Facebook, så då får det bli här.

En del av mina kristna vänner har kanske satt i halsen över några kommentarer jag på sistone gjort i sociala medier angående Gazakonflikten. Jag har alltid haft ganska tydliga och, tycker jag själv, hyfsat initierade politiska åsikter runt Mellanösternsituationen. Och de som känner till dem skulle otvetydigt beteckna mig som proisraelisk. För det är jag. Politiskt. Jag har en tydlig uppfattning om ansvarssituationen i konflikten och varför det inte råder fred. Jag har lyssnat till Palestinasympatisörers argument när de försöker utmåla Israel som en förtryckande apartheidstat och jag tycker de läcker som ett såll. Jag tänker inte gå in mer på det här, utan vill bara göra det tydligt att jag varken är neutral eller likgiltig i mina ställningstaganden.

Men nu tror kanske en del vänner att jag ”bytt sida”. Så funkar det nämligen ofta i de kretsar där jag vuxit upp (och i Sverige i allmänhet) – antingen är man för eller emot. Gud förbjude att man kan hålla två tankar samtidigt i huvudet.

Det jag har gjort i sociala medier är egentligen bara att efterlysa lite mer empati för de människor som lider på båda sidor och jag har även försiktigt påpekat att vår uppgift som kristna inte främst är att ta ställning i en väpnad konflikt utan att verka för fred och försoning.

För jag förundras verkligen. Inte över att kristna kan ha tydliga politiska åsikter. Utan att vi just i egenskap av kristna inte kan resa oss över denna horisont och se på situationen med en annan blick. En kristen blick. Frågan är, har vi som kristna överhuvudtaget något att säga till denna situation? Inte om den utan till den? Har vi ett budskap? Eller förmår vi bara rapa upp slogans som olika politiska grupperingar kablar ut? Vad säger det om våra kyrkor om allt vi hör när en tros- eller pingstpastor uttalar sig om Israel/Gaza är Fredrik Malm eller Birgitta Ohlsson med ny stämma? Eller Per Gahrton om en Equmeniapastor pratar? Har vi bara blivit språkrör för sekulära politiska ställningstaganden? Jag trodde vi hade ett evangelium att predika! Ett evangelium om förlåtelse, om försoning, om att inte kräva hämnd, om att vända andra sidan till, om att gå sin nästa till mötes och att stå över rätten att kräva ”öga för öga och tand för tand”. Är det inte detta vi är kallade att göra?

Påven och katolska kyrkan har fattat det här. När de uttalar sig runt en sådan här situation tar de alltid sin utgångspunkt i evangelium och det kristna försoningsbudskapet. ”Påven uppmanar till fred”, hur många gånger har man inte läst det? När en svensk frikyrkopastor kommenterar blir det en retweet av en propagandateckning från IDF eller (från andra sidan skranket) en okommenterad länk till nån vänsterpartist som kräks över Israel. Det är ett sorgligt underbetyg.

Det är helt ok att anse att Israel har rätt att försvara sig. Det är helt ok (och i mina ögon rimligt) att se Hamas oförsonlighet som det främsta hindret till fred. Men som kristna måste vi kunna säga mer än så. Som kristna är vi kallade att vara profeter till nationerna och bärare av försoningens ämbete. Vi är kallade att bli en tredje aktör på planen där vårt mål är att ändra på hämndens och hatets spelregler. Och då kan vi inte nöja oss med att slentrianmässigt ansluta oss till hejarklackarna på läktaren.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Har vi ett budskap att predika? (om Gazakonflikten)

  1. David Nyström skriver:

    Och ironiskt nog bryter jag ju med detta inlägg mot min egen uppmaning i förra inlägget – att bojkotta nätdebatterna och träffas istället. Hahaha. Men jag träffar gärna er personligen och pratar om detta också, bara så att ni vet :)

  2. karineberglund skriver:

    Hej David, detta var mycket bra skrivet och tänkt. Det finns mycket att säga, skriva och tänka för närvarande.
    Först sedan jag valt att följa det du skriver, ser jag att det är du som är författaren. Jag har träffat dig men du minns inte mig. Det var för ca tjugo år sedan hos dina föräldrar som bodde i ett hus i Salabackar, Uppsala. Jag minns att den kristendom ni hade var djupgående, och jag fick förklaringar varför. :-)

  3. David Nyström skriver:

    Tack för din kommentar Karin och välkommen hit. Trevligt att vi har träffats. Jag tror inte jag minns det, nej, men det var ju som sagt ett tag sen då :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s