Att leva i nuet?

”Man måste leva i nuet!” Hur ofta hör jag inte dessa ord. Ofta uttalade som någon sorts självhjälpstips – ”lev inte kvar i gamla misslyckanden, oroa dig inte för framtiden utan lev nu!” Budskapet är att dåtid och framtid är ointressanta – faktiskt existerar de inte ens utanför vår föreställningsvärld – medan nuet är den sanna verkligheten och det som i slutändan definierar oss.

Men vad är egentligen ”nuet”? Augustinus talar om detta i sina Bekännelser (som jag just nu läser). Han definierar ”nuet” som den minsta odelbara tidsenhet som existerar mellan dåtid och framtid. Problemet är dock att en sådan enhet inte existerar, vilket därför i sin tur reducerar ”nuet” till ett fiktivt begrepp. Det har ingen verklig existens, annat än som ett imaginärt spänningsfält mellan potential och fullbordan. Enligt modern självhjälpsfilosofi ska vi alltså leva i något som strikt sett inte finns.

Jag tror att när Gud ser på våra liv så gör han det från sin existens utanför tiden. Han ser våra liv som helheter. Allt som var, är och skall komma, i en enda enhet. Vi är allt på en och samma gång. Eller kanske snarare – ingenting ”är” utan allt är vardande. Utifrån ett sådant perspektiv kan erfarenheter, relationer, drömmar, visioner, minnen och förhoppningar aldrig skäras bort i något futilt försök att ”se verkligheten som den är”. Det går inte heller att ”vända blad” i livet i ett försök att distansera sig från tidigare misslyckanden. Det som var och det som skall bli är en del av samma organiska helhet. Det går inte att skära bort delar utan att något dör.

Men hur blir det då med förlåtelsen, med försoningen, med den nya skapelsen? Jo, Guds försoning stavas inte glömska och förnekelse utan omslutning och förvandling. Att försonas med Gud innebär att låta hela vår existens inneslutas av hans kärlek. När Guds ljus når oss är det inte för att skära bort delar av våra liv utan för att hela dem. Det lyser upp vår framtid och ger oss nytt hopp. Det tränger in i våra mörkaste minnen och erfarenheter och läker oss. Det ger oss styrka att möta den dag som ligger framför.

Att bara ”leva i nuet” gör oss därför till stympade varelser, oförmögna att uppleva sann frid och mening i tillvaron. Hela människor blir vi istället om vi slutar fly och låter Guds ljus möta oss där vi är och sådana vi är, i all vår ofullkomlighet. Bara där, på den platsen, finns sann läkedom och upprättelse.

Vardagsfilosofiska semestertankar från en sommarstuga…

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s