Frimodig och oförfärad?

Susan Cain heter en amerikansk författare som för ett par år sedan publicerade en bok om introversion som heter Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. Boken blev snabbt en bestseller och utgjorde startskottet till många samtal och diskussioner runt skillnaderna mellan en extrovert och introvert personlighet. En av bokens teser är att extraversion är ideal i dagens samhälle samt att mycket går förlorat när samhället inte värderar eller tar tillvara de kvaliteter som en introvert personlighet ofta för med sig. Ibland blir argumentationen lite väl präktig när den lyfter fram introversionens förtjänster, men så är den ju också tänkt som ett korrektiv mot dominerande uppfattningar.

Jag tänker inte recensera boken eller den efterföljande samhällsdiskussionen mer här; det finns ganska mycket att finna om detta på nätet för den som är intresserad, och vill man ha en kort introduktion till det hela kan jag rekommendera Susan Cains Ted Talk. Jag tycker ändå att alla bör läsa boken, för om du inte själv är introvert så är sannolikt din make/maka det (vi dras ofta till vår motsats), och då har du också nytta av den.

Jag skulle istället vilja fokusera lite på det extroverta ideal vi finner i kyrkan, och kanske då framförallt den karismatiska frikyrkan. (Då Cain skriver i en amerikansk kontext berör hon faktiskt detta ämne helt kort, men här är det främst mina egna tankar jag tar upp).

Man beräknar att 30% av alla människor i någon grad kan beskrivas som introverta. Ändå är det extroverta idealet påtagligt i samhället. Just detta ideal är som sagt också en av utgångspunkterna för Cains bok. Vår tid är ju en studie i extraversion, där det offentliga idealet ibland gränsar till exhibitionism. I media avlöses talangshower av realitytävlingar, där allt handlar om att ta plats och visa upp sig, och i arbetslivet är ”social kompetens” nästan alltid högst upp på önskelistan i rekryteringsannonser. Ibland får man känslan att det är viktigare att ha en utåtriktad personlighet än en relevant akademisk examen för att lyckas i en arbetsintervju. Att vara utåtriktad, kontaktsökande, karismatisk, entusiasmerande, ha en personlighet som ”tar över rummet” är ett framgångsrecept i princip överallt, oavsett vad det handlar om för sammanhang.

Så även i frikyrkan. Faktiskt. Fast där använder vi andra ord. Vi pratar inte om ”social kompetens”, men väl om ”frimodighet”, om att vara ”oförfärad”, om att ”inte skämmas för evangeliet”, om att  vara glad, positiv, och ”inte så tråkigt svensk”.

Och om att prata med sin granne.

Om att våga plocka upp liftare.

Om att bjuda hem människor vi inte känner.

Om att inte bara fika med våra vänner vid kyrkkaffet.

The list goes on…

Och under gudstjänsten uppmanas vi att hälsa på varandra. Önska varandra Guds frid. Lägga händerna på den som står bredvid och välsigna dem. Ibland krama om varandra. Vända oss om till personer vi inte känner och lova högtidliga saker som predikanten lägger i vår mun.

Jag har vuxit upp i frikyrkan. Och jag har alltid hatat allt det där. Alltid. Hatat. Allt. Det. Där. För jag har nämligen inte en utåtriktad personlighet. Jag gillar inte att kallprata med människor jag inte känner. Jag hatar mingel. Och jag avskyr tanken på att närma mig en vilt främmande människa nere på stan för att ”dela evangelium”.

När jag var yngre var detta en ständig källa till skuldkänslor för mig. En riktigt överlåten kristen älskar ju att prata om sin tro. En verklig kristen skäms ju inte för Jesus. Ändå hatade jag ”evangelisation” som det kallades. Att knacka dörr och försöka få till ett samtal med någon förvirrad pensionär (jo, vi gjorde faktiskt sånt). Gå ner på stan och försöka nästla sig in i något ungdomsgäng för att dela ut ett traktat. Sånt som överlåtna kristna höll på med. Annars riskerade man bli en sån där ”avfällig” och ”ljum” kristen som Jesus en dag, enligt Uppenbarelsebokens ord, skulle ”utspy ur sin mun”. Och vem vill bli en spya? Inte jag i alla fall…

Så jag läste alla dessa bibelord om att vara frimodig och oförfärad och kände hela tiden att jag inte räckte till. Jämförde mig med några extroverta ”evangelist”-vänner som lyckades få till samtal med främlingar vart de än vände sig och kände mig allmänt misslyckad.

Ändå kände jag alltid en dissonans i allt detta, och dissonansen utgjordes just av det faktum att jag faktiskt inte VAR rädd för människor. Inte alls rädd för att prata med folk. Inte alls rädd för att dela med mig av berättelsen om Jesus. Och aldrig, sedan jag blev en överlåten kristen i mina tidiga tonår, har jag någonsin skämts för min tro. Inte ett dugg. Min tro är en essentiell del av vem jag är – jag kan lika lite skämmas för den som jag kan skämmas över mitt kön eller min hudfärg. Jag är den jag är helt enkelt, like it or not. Och i pressade situationer, när jag verkligen ställts mot väggen för min tros skull, vacklade jag aldrig eller hymlade med mina åsikter. Så vad handlade det hela om?

Det är inte förrän på senare år som jag förstått att inget av det jag kämpade med i min ungdom hade att göra med ”människofruktan”, bristande överlåtelse eller en ovilja att dela med mig av min tro. Det jag kämpade emot var helt enkelt min egen personlighet. Jag har inga problem med att prata med människor; jag kunde bara inte göra det på det sätt som det förväntades av mig. En introvert människa behöver etablera en relation innan hon känner sig bekväm att öppna upp sig, bjuda på sig själv eller tala om allvarliga och viktiga saker.

Jag tror kanske inte en extrovert predikant riktigt förstår vad han utsätter en introvert människa för när han under en gudstjänst ber henne vända sig till en vilt främmande människa, fatta hennes händer, se henne djupt i ögonen och uttala starka ord av tro och överlåtelse. Jag tror inte han förstår hur oerhört intim och personlig en sådan handling upplevs. Något sådant skulle jag möjligen kunna känna mig bekväm att göra med någon som står mig nära – en familjemedlem, en väldigt god vän. Men definitivt inte med Mr X i stolsraden bakom. Förr kved jag vid sådana uppmaningar. Nu struntar jag i dem.

Och jag tror inte ungdomsledaren som sparkar ut sina ungdomar på gatan till att ”vittna” för förbipasserande heller förstår vilken ångest sådant kan skapa för en introvert själ. Det har inget med Jesus eller evangelium att göra. Om det så handlar om att dela ut gratis choklad skulle jag fortfarande vara väldigt obekväm med att gå fram till främmande människor på stan och börja prata. Och det kan inte avhjälpas genom att ”träna upp sin frimodighet”. Det finns inget sådant! Vad det egentligen handlar om är att lära sig fejka ett extrovert beteende – något många introverta blivit väldigt duktiga på för att kunna passa in. Men grundläggande också mått väldigt dåligt av.

Det finns massor mer att säga om detta, men det här får räcka för ett kort litet blogginlägg. Det finns ett starkt extrovert ideal i frikyrkan, och det riskerar att hämma många människor att komma till sin rätt i den personlighet som Gud skapade dem med. Det finns styrkor i alla personligheter, och alla behövs i församlingen.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Frimodig och oförfärad?

  1. Per skriver:

    Tack. Känner igen mig en hel del.

  2. Martin Westergren skriver:

    Tack för att du delar med dig av ditt liv.
    Och, Oj oj, vad jag känner igen mig!
    Min fru och jag har precis upptäckt och skaffat boken, så jag känner bara till huvuddragen i boken än. Det blir kanske anledning att återkomma när jag läst ut den. Men det var riktigt gott att se dynamiken när du överförde det till svensk frikyrklig kontext.
    Blessings

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s