När livet vänder – en adventsreflektion

Adventstider. Kallt och mörkt ute. Snöstorm.

Häromdagen blev det strömavbrott hemma. Jag sitter med barnen i soffan och plötsligt blir allt svart. Och tyst. Vi håller om varandra, lyssnar och väntar. Det är märkligt hur mycket ljuset definierar vår tillvaro. Mörkret passiviserar, skrämmer. Får oss att vilja kura ihop oss och sitta still.

Tillslut reser jag mig för att leta efter några levande ljus i skåpen som vi kan tända. Avsaknaden av syn gör att alla andra sinnen skärps och intryck som normalt skulle tryckas undan blir levande. Hörsel, känsel, till och med lukt – allt blir viktigt.
Vi är väldigt orienterade av det vi ser. Vi fattar tusentals beslut varje dag baserade helt på våra synintryck; den handlingsförlamning som slår till vid ett strömavbrott visar just det.

Även vår själ är slav under synen. Hur ofta hör vi inte predikanter, motivationskonsulter och andra tala om vikten av visioner i våra liv, av att våga se.  ”Dröm stort, visualisera, du får det du ser…”

Ibland, men mer sällan, talas det om hörseln, om att våga bromsa och lyssna.

Aldrig talas det om känseln eller doften. Dessa sinnen som aktiveras i dunklet och tystnaden. Så stilla blir aldrig våra själar.

Därför är vi oförberedda när mörkret slår till i våra liv. När strömmen går och allt blir svart. När alla våra drömmar, när allt vi längtat efter rycks bort som en matta under våra fötter. När livet förvandlas från att ha varit en mosaik av planer, passioner och förhoppningar till att bli ett vitt sterilt papper. När vi inte ser någonting längre. Inte nästa år, inte nästa vecka, inte ens nästa dag.

Spänningen mellan väntan och längtan. Väntan på att livet ska vända, på att ljuset ska komma tillbaka. Längtan efter att fortsätta ändå.

När profeten lovar ljus till det folk som vandrar i mörkret lovar han det enda som människan inte kan skapa själv.  Att älska är enkelt. Att förlåta är lätt. Vi kan bestämma oss för att förtrösta och vila. Men hoppet är en gåva.

Så vi reser oss sakta från soffan, lyssnar, känner och rör oss långsamt genom mörkret tills ljuset möter oss. Kanske inte ett ljus som till en början lyser upp hela vår värld, men ett som hjälper oss att ta nästa steg.

Hoppet om framtiden, om ljuset som bryter fruktan och förlamning. Om den gåva som bara Gud kan ge. Det är advent.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till När livet vänder – en adventsreflektion

  1. Smäm skriver:

    Hej! Hoppas att strömmen kom tillbaka sen. Du är mycket vis. Sanna och tänkvärda ord!

  2. David Nyström skriver:

    Tack Sara! Och ja, strömmen kom tillbaka efter ngn timme ;)

  3. bolmalin skriver:

    Bra text!

  4. fia skriver:

    oj vad fint skrivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s