Nej, du är ingen ”naiv svensk” för att du engagerar dig och har åsikter

”Trygga naiva svenskar kan inte förstå slöjans symbolik eller de känslor de väcker hos dem som överlevt religiöst förtryck, och därför ska vi inte heller uttala oss.”

Jag hör det där argumentet regelbundet, i lite olika former, och det är fullständigt felaktigt. Det är som att säga att vita inte kan engagera sig i antirasistiskt arbete eller att män inte kan vara feminister. Det är fullt möjligt att engagera sig i en sak som strikt sett inte är ens egen, eller runt något som går utanför den egna personliga erfarenheten, och att där kunna bidra med viktiga perspektiv. Punkt.

Inifrånperspektivet är viktigt. Det är sant att jag aldrig helt kan förstå vilken inverkan åsynen av en kvinna klädd i burka, niqab eller hijab kan ha på någon som flytt från ett land där sådan klädsel är påbjuden. Givetvis inte. Jag kan med empati försöka leva mig in i situationen, men aldrig fullt ut förstå. Precis som jag aldrig till fullo kan förstå vad det innebär att förlora ett barn i en snabb, yttre olyckshändelse eller andra traumatiska upplevelser jag aldrig haft. Det hör till sakens natur, och därför finns det mycket riktigt tillfällen då jag inte kan tillföra diskussionen något utan bara bör sitta tyst och lyssna. Metoo-hösten var ett sådant tillfälle. Tusentals kvinnor vittnade om upplevelser jag som man aldrig fullt ut kan ta in eller förstå. Jag läste många av dem, men sa och skrev just inget. Det var tid att lyssna. Samma sak gäller de konvertiter och andra som flytt från politiskt och/eller religiöst förtryck. De har rätt till sina egna historier och upplevelser som vi måste vi lyssna till utan att döma eller anse oss veta bättre.

Men det är en milsvids skillnad mellan att respektera människors individuella upplevelser och att dra slutsatsen att dessa utgör det enda relevanta perspektivet, den allena härskande narrativen. Och när vi ska diskutera laddade frågor som till exempel slöjans vara eller icke vara i det svenska samhället är det förödande att endast lyssna till en sorts berättelser. Upplevelser av förtryck kan vara nog så starka och berörande, men de är också personliga. En persons upplevelse är inte allas, och ibland kan den egna starka erfarenheten skymma sikten för bredare perspektiv. I dessa lägen är det faktiskt ofta en fördel att ha en sakmässig och emotionell distans till det som diskuteras.

Det här är inga konstigheter, inom rättsväsendet görs sådana bedömningar hela tiden. En polis eller åklagare som visar sig ha en personlig relation till något brottsoffer eller på annat sätt är investerad i de händelser eller den typ av brott som behandlas kopplas i regel bort från utredningen. När en objektiv bedömning ska göras som tar hänsyn till flera intressen och perspektiv är den starka personliga upplevelsen snarare en belastning än en tillgång.

Så nästa gång du uppmanas ”lyssna till de som flytt” istället för att sitta som ”naiv svensk” och tro att du vet bättre, tycker jag förvisso du ska lyda det rådet. Lyssna till de som flytt och tro absolut inte att du vet bättre än dem, men detta räcker inte. Om du verkligen vill förstå komplexiteten kring religiösa klädnader, de problem ett ”slöjförbud” skulle innebära, och vilka värderingar som hotas av en sådan åtgärd, rekommenderar jag att du tar del av vad forskare har att säga i saken. Religionsvetare, etnologer, antropologer, jurister, statsvetare mfl som kan presentera kompletterande bilder. Kort och gott – lyssna till fler röster!

En skiljelinje i slöjfrågan går mellan offren och deras förtryckare. Jag menar nu inte att båda dessa gruppers ”berättelser” väger lika tungt och att vi ska lyssna till båda. Men det finns fler skiljelinjer och frågor att beakta. Till exempel behöver vi lyssna till dem för vilka slöjan står för något annat än förtryck, för vilka den utgör en viktig del av den egna kulturen och identiteten. Och framförallt behöver vi reflektera runt hur sånt här bör hanteras i en liberal demokrati, och vilken sorts samhälle vi vill ha. Det är nämligen det som är den centrala frågan i allt detta.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bingolotto, Schyffert och postsekularism

Kvällen före julafton gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Jag tittade på och spelade bingolotto. Och tyckte det var ganska spännande. Ett tecken så gott som något på att medelåldern obönhörligen infunnit sig.

Och ja, jag såg den beryktade sketchen. Jag tyckte den var lite fånig, pladdrig, dåligt repeterad. En del trötta skämt som det att tre visa kvinnor skulle haft med sig vettiga gåvor som blöjor och bröstsalva istället för guld, myrra och rökelse. Den självklara driften med jungfrufödseln, och så vidare. Jag hade förväntat mig mer när ett humorgeni som Schyffert erbjuds en av Sveriges största scener för ett egenkomponerat nummer, men det var ingen big deal.

Knappt hade dock alla återgått till sina platser förrän flödet i sociala medier börjar sjuda: Skandal! Hädelse! Nu läser jag om starka tittarreaktioner och TV4 som tvingas gå ut med en ursäkt. Rubriker och artiklar i Sveriges största tidningar. Och då har vi fortfarande att invänta de kristna tidningarnas säkerligen än mer djupgående och alarmistiska kritik, så fort vi kommit förbi julledigheten.

Och jag funderar. Varför blir jag upprörd över att folk reagerar? Är det inte bra att människor säger ifrån? Eller är det verkligen upprörd jag blir? Jag vet inte.

Men i spåren av höstens debatt om Joel Halldorfs senaste bok ”Gud – återkomsten” är det värt att reflektera över. Jag har sett den hyllas av kristna ledare från alla håll och kanter, och begrepp som ”postsekluarism”, som endast för några år sedan bara användes av forskarna, letade sig i år in en av statsministerkandidaternas jultal.

Kristna tycker det är jättebra att Gud har ”återvänt” genom postsekluarismen, men frågan är om vi fattar vad det innebär.

Låt mig göra ett försök att förklara: Det innebär julsketcher i Bingolotto där man driver med julevangeliet. Det innebär att referenser till Gud, Jesus och religion möjligen ökar i det offentliga samtalet, men att dessa referenser inte alltid kommer vara respektfulla mot det kristna budskapet. Det innebär INTE en återgång till det gamla religiösa enhetsamhället, utan tvärtom en vandring in i en alltmer diverserad och sofistikerad religiös pluralism.

För ett tiotal år sedan utelämnades sannolikt julevangeliet helt från Bingolottos uppesittarkväll. (Vad vet jag, på den tiden var jag ung och hade andra intressen.)

Vad förväntade sig kristna egentligen när Rickard Olsson, i ett av Sveriges största underhållnigsprogram, som ägnar kvällen före julafton till ohöljd kommers, materialism och mammontillbedjan, tog upp en bibel och började läsa några rader ur Lukasevangeliets andra kapitel? En vacker återberättelse av julens budskap med åtföljande inbjudan till frälsning? Det som följde var så självklart, så väntat, att jag själv knappt ens höjde på ögonbrynen.

Det här är priset för ”Guds återkomst”, och kännetecknet på ett postsekulärt samhälle. Människor talar mer om Gud, men de kommer inte alltid göra det på ett sätt vi kristna kanske gillar.

Ni som talar om vikten av en kristen kultur – det här är det närmaste en sådan vi någonsin kommer att komma. En kultur influerad av kristendomen kommer aldrig mer innebära husförhör eller honnörhälsningar till prosten. Det kommer innebära fler dåliga humorsketcher, fler ”hädiska” referenser till Bibeln, Jesus och det kristna kulturarvet, mer av allt som får oss att bli kränkta och upprörda. Lika bra att gilla läget.

Julevangeliet togs upp i ett av Sveriges största underhållningsprogram. Din granne såg det säkert. Där har du en öppning till ett samtal som har alla förutsättningar att gå djupare än Schyfferts misslyckade skämt.

Det är postsekularismens gåva – samhället kommer aldrig predika evangeliet och det är bara korkat att bli upprörd varje gång vi får det bekräftat. Men det kan antingen underlätta eller göra det svårare för oss kristna att göra det. Det är anledningen till att jag tio gånger av tio föredrar en ”hädisk” tolkning av julevangeliet i tv framför ingen tolkning alls.

Några i hast nedtecknade annandagstankar. God fortsättning!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fåren och getterna

Häromdagen höll jag en kort morgonandakt på Johannelunds teologiska högskola utifrån Domsöndagens evangelietext. Här är den i skriftlig form.

Text (Domsöndagen): Matteus 25:31-46

”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Den här starka berättelsen återges endast i Matteusevangeliet och den är typisk för Matteus. När temat dom kommer upp i skrifterna eller i kristen förkunnelse, kontrasteras ofta syndare mot de rättfärdiga. Ogudaktiga mot gudfruktiga. Troende mot världen.

Men här läser vi om får och getter. Och gemensamt för båda grupperna är att de båda kallar kungen ”Herre”.

Matteus har en tendens av att vilja rikta strålkastarljuset inåt. I Jesu etiska undervisning i bergspredikan kommer det till uttryck i att fokus riktas bort från de yttre syndiga handlingarna till hjärtats inre process. Det är där synden föds. ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.” (Matt 5:27) Och så vidare.

När den framtida domen avhandlas riktas strålkastarljuset bort från världen och in mot församlingen. Det kommer till utryck i flera evangeliets liknelser.

I liknelsen om de tio brudtärnorna (kap 25) väntar både de förståndiga och de oförståndiga tärnorna på brudgummen. Alla är med andra ord troende. Det som skiljer dem är huruvida de har olja i lamporna, dvs om deras trofasthet håller ända till slutet.

En annan är liknelsen om Festen. En man bjuder till fest och de ursprungliga gästerna tackar nej. Då sänder mannen sina tjänare att hämta folk från gator och gränder.

I Lukas version av liknelsen ligger fokus här, på de som bjuds in, och när platserna inte fylls av dem som kommer från stadens gator sänder mannen ut tjänaren att även leta utanför staden, på stigarna och vägarna (dvs, att gå till hedningarna). Det är bara Lukas som har med den detaljen. Evangelium till hela världen, vilket är Lukas vision.

Men i Matteus vrids linsen som vanligt inåt, och istället för ett andra utsändande av tjänarna får vi den lilla berättelsen om mannen som saknade bröllopskläder och därför kastades ut från festen. Det räcker alltså inte att bli bjuden på festen och att dyka upp, utan du behöver också vara rätt klädd.

Men ingenstans kommer den framtida domen över Guds församling till tydligare uttryck än i berättelsen om fåren och getterna. Berättelsen fokuserar det centrala i lärjungaskapet. Tanken går till det ställe, också i Matteusevangeliet (7:21) där Jesus säger: ”In­te al­la som säger ’Her­re, her­re’ till mig [precis som getterna gör] skall kom­ma in i him­mel­ri­ket, ut­an ba­ra de som gör min him­mels­ke fa­ders vil­ja. På den da­gen skall många säga till mig: ’Her­re, her­re, har vi in­te pro­fe­te­rat i ditt namn och dri­vit ut de­mo­ner i ditt namn och gjort många un­der­verk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er in­te. Försvinn häri­från, ni onds­kans hant­lang­a­re!’”

Det viktiga är inte att profetera eller ens att utföra kraftgärningar, utan i slutändan är det dubbla kärleksbudet det som utgör lärjungaskapets centrum.

Kom ihåg den laglärdes fråga till Jesus. ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” Dialogen mynnar ut i uppmaningen att älska Gud och sin nästa. ”Gör detta så får du leva.” säger Jesus. I berättelsen om fåren och getterna finner vi detta i omvänd form – domen faller över dem som inte gör detta. Dem som bekänner Herren med sin mun men ändå lever för sig själva.

Liknelsen visar oss därmed två saker:

  1. Kärleken till Jesus och kärleken till nästan går inte att skilja från varandra. Det är genom kärleken, barmhärtigheten mot Jesu minsta bröder och systrar som vi visar vår kärlek till honom själv.
  2. Kärleken är praktisk och konkret. Mätta den hungrige, kläd den nakne, ta dig an den svage, sjuke och nödställde.

Jakobsbrevets författare kopplar denna praktiska kärlek till själva tron:

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.

Varken Matteus eller Jakob talar om barmhärtighetsgärningar som en väg till frälsning – läser man texterna så missförstår man dem – utan som ett kännetecken på en tro på och kärlek till Gud som är genuin och levande. Det går inte att älska Gud och samtidigt stänga sitt hjärta för de behövande.

Det finns något profetiskt i att domsöndagen, i alla fall i år, kommer direkt efter Black Friday. En helg som börjar med frosseri, konsumism och mammontillbedjan balanseras på söndagen upp med texter som åter låter oss fokusera på det som är viktigt i tillvaron.

Ett budskap om dom, men kanske ännu mer om hopp. För i budet att älska vår nästa uppenbarar Gud sig själv. Vi mättar den hungrige och hjälper den svage, för att Gud är de hungriga och nödställdas Gud. Vi älskar för att Gud är kärleken.

Och i den förvissningen finner vi vår trygghet och vårt hopp, även i de texter som talar om dom och Guds vrede över orättfärdigheten.

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sexism och knytblusar

Att försöka identifiera sexistiskt maktmissbruk är som att greppa rök. Så fort du tror att du fångat det, sipprar det ut mellan fingrarna. Det finns där, men kan ändå aldrig fokuseras.

Det är därför den feministiska samhällsanalysen ofta skaver i sidan. Som teoretiskt ramverk fungerar den, men som analysverktyg i enskilda situationer slår den märkbart ofta fel. Det är i alla fall ofta så det känns. Orsaken är att vi inte tycks förstå hur misogyni och sexism fungerar i praktiken. Ingen får någonsin sparken ”för att hon är kvinna”. Aldrig uttalat, och sällan ens medvetet. För är det någonting män är överens om när det gäller kvinnoförakt är det att vi själva är helt fria från det. Vi tror verkligen inte att vi diskriminerar kvinnor och blir därför genuint upprörda när vi anklagas för det. Just detta gör talet om strukturer viktigt.

Just nu klär sig halva Sverige i knytblus. Man kan tycka att sådana manifestationer snarare fördummar än utvecklar det offentliga samtalet, men i botten ligger en stark indignation. ”Över vad?” kan man undra när man särskådar detaljerna. Sara Danius, som manifestationerna ”stöder”, var Svenska Akademiens ständiga sekreterare i två år utan att agera mot ”kulturprofilen” och tackade honom särskilt i sin bok ”Husmoderns död” från 2014. Att hon då kände till anklagelserna, som offentliggjordes redan 1997, kan vi nog utgå från. Istället gjorde hon gemensam sak med fem män att utesluta en annan kvinna ur akademien. Känns rent krasst inte som den mest uppenbara feministikonen.

Allt detta verkar därför så tydligt. Det här handlar inte om könskamp utan om en intern konflikt, med flera komplicerade bottnar. Rent sakligt är det sant, och med hjälp av en sådan analys kan den feministiska kritiken avfärdas och rentav förlöjligas. Med hjälp av dylika, på ett sakligt plan korrekta, analyser kan feministisk kritik alltid avfärdas och förlöjligas.

Men samtidigt kan vi ana, vi känner liksom på oss, att utgången möjligen inte hade blivit densamma om Danius och Frostenson hade varit män. Vi kan förstås inte veta, men vi misstänker. Vi ser röken. Och det är ur denna känsla som vreden väller fram. Att det ”alltid” är kvinnor som offras, medan männen klamrar sig fast vid makten genom att hålla varandra om ryggen. Det är en stark narrativ, många gånger orättvis, men samtidigt sann. Vi vet att den är sann, för vi ser den bekräftas hela tiden.

Överallt, varje dag, ser vi den vita röken ligga som en matta över samhället. Som morgondimma på en sommaräng. På avstånd, där sammanhang, omgivning och strukturer dominerar perspektivet, syns dimman tydligt. Den täcker hela ängen. Men så fort vi kommer närmare börjar den skingras. När vi kommit fram, böjer oss ner och inspekterar en enskild prästkrage på ängen syns ingen dimma alls. Varje detalj kan tydligt fokuseras. Varje verkan kan härledas till en logisk orsak. Dimman framstår som ett hjärnspöke, en fantasi, en bortförklaring som ignorerar fakta. Men den finns där, och enda orsaken till att vi inte ser den är att vi är för nära, och att hela vårt perspektiv är förvrängt pga den. Ja, för någon som står kvar på den ursprungliga platsen på avstånd framstår nu vi själva som helt inneslutna av den.

Vad följer nu av detta? Jag tror slutsatsen som behöver dras är att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att inte å ena sidan fastna i fällan att se kvinnor som offer i alla situationer, som oskyldiga straffas ”för att de är kvinnor”. Det är sällan en med fakta överensstämmande analys. Samtidigt måste vi se och erkänna att dimman finns där, och att den påverkar våra perspektiv. Gör att till exempel kvinnliga ledare, allt annat lika, ofta bedöms hårdare än manliga. Gör att kvinnor, allt annat lika, har svårare att ta sig fram i karriären, få högre lön, eller i dagliga situatuioner finna respekt för sina åsikter.

Huruvida knytblusmanifestaioner hjälper eller stjälper en sådan medvetenhet är svårt att sia om, men min känsla är att det offentliga samtalet behöver ta nya vändningar. Det Sverige behöver är knappast mer polarisering eller fler ”lägerbildningar” enligt rådande kvällspressdramarturgi. Under det gångna året har jag sett flera debattartiklar med rubriken ”vi behöver ett vuxet samtal om…” Jag tror det träffar huvudet på spiken. Vuxna samtal kännetecknas av nyans och förmågan till att hålla fler pespektiv i fokus samtidigt. En förmåga som i stor utsträckning saknas helt i samtidsdebatten, och som cirkusen runt Svenska Akademien bara är ett sorgligt exempel på.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Vilddjurets märke” och chip i handen

Det här inlägget riktar sig särskilt till kristna med en pingst-karismatisk bakgrund. Kristna från andra traditioner kommer kanske inte känna igen något av detta, då det är kopplat till en viss bibelsyn och inte minst en viss sorts tolkning av profetiska och apokalyptiska texter som varit och fortfarande är vanligt förekommande inom denna del av kristenheten.

De senaste dagarna har jag återigen sett lite delningar av artiklar om ”chip i handen” ackompanjerade av de sedvanliga referenserna till ”vilddjurets märke” i Uppenbarelseboken. Detta sker med jämna mellanrum inom den karismatiska frikyrkovärlden.

Jag vill nu inte alls starta en debatt, men en sak funderar jag över. Så länge jag kan minnas har ”vilddjurets märke” i kristna karismatiska kretsar kopplats till ny teknik. Först hade det väl med kreditkort och streckkoder att göra, och senare kom detta med inplanterade chip på tapeten.

Även om man bortser från alla bibelhermeneutiska frågor som omger den självklara identifikationen av ett symboliskt koncept hämtat från en antik apokalyptisk text med något så konkret som ett modernt chip i handen (och tro mig, dessa frågor är många), så är det en sak i sammanhanget som ofta slår mig.

Som kristna bör vi göra en etisk reflektion runt vår teologi, och jag undrar vad som kan vara så moraliskt syndigt och fruktansvärt med att operera in ett chip i handen? Jag har aldrig fått det förklarat för mig.

”Det ger överheten information om oss själva”. Ok, men för det första ger vi redan massor av information om oss själva till Gu’ vet vilka aktörer genom datoranvändning, kreditkort, sociala medier och annat. För det andra har folk alltid gett överheten information om sig själva på olika sätt. För det tredje, och viktigast av allt: varför är detta syndigt?

”Det underlättar kontroll av människor och skulle kunna användas som ett redskap vid förföljelse av kristna.” Absolut, och det är en nog så god anledning till att vara skeptisk mot allt som ger staten ökad kontroll över och insyn i människors liv, men återigen, varför är det syndigt?

Den som bär ”vilddjurets märke” i Uppenbarelseboken är inget oskyldigt offer. Han eller hon har tillbett vilddjurets bild och ”skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare, och han skall pinas med eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet.” (Upp 14:9)

Ganska tufft straff för att inte ha hängt med i de senaste karismatiska trendtolkningarna av obskyra bibelpassager, eller hur?

Mitt problem med dessa dramatiska nutidstolkningar av Uppenbarelseboken (och andra apokalyptiska texter) ligger inte så mycket i själva metoderna (även om jag som bibelvetare har en del professionellt att säga om dem) utan i den skrämselpropaganda de genererar.

De leder till att kristna går omkring och är vaksamma inför allt möjligt, skeptiska mot varje ny teknologisk och vetenskaplig landvinning, livrädda för att missförstå någon profetisk signal och därför av misstag hamna bland de okunniga och dras med i de ondas gäng. Nyfikenhet på livet och modern utveckling kvävs av en rädsla för att ledas av ”tidsandan” och därmed råka gå antikrists ärenden.

Detta själ fokus från verkliga problem och verklig ondska i samhället som vi borde fokusera vår energi på att bekämpa. Om vi vill leva som om våra handlingar betyder nått i den här världen är det egna samvetet och god etisk självreflektion bättre guider än spekulativa apokalypstolkningar som ändrar sig vart tjugonde år, allteftersom teknik och vetenskap utvecklas.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Några tankar kring samvetet

Detta med samvete är intressant, tycker jag. Vad är det för något, och hur ska vi förstå det? Jag tänkte några tankar kring detta i morse som jag beslutade mig för att skriva ner.

Disclaimer: jag har inte studerat detta alls och därför finns det säkert jättemånga insiktsfulla tankar om ämnet som jag inte tagit del av. Detta är bara några högst personliga, ofärdiga, amatörfilosofiska grubblerier.

Själv kan jag formulera två alternativa sätt att se på samvetet:

1.  Som något absolut givet (av Gud) med mer eller mindre fasta former och normer. Människan vet intuitivt vad som grundläggande är rätt och fel och detta är nedlagt av Gud i absoluta termer. De som leds av sitt samvete till att göra gott, leds därför i någon mån av Guds röst i deras inre. Motsvarande, de som gör ont, synbarligen obesvärade av sitt samvete, har endast valt att inte lyssna till detta och därigenom förhärdat sig så mycket att de inte hör eller känner av samvetens maning längre. Samvetet finns alltid där, omutbart och oföränderligt, men som människor kan vi välja att lyssna till det eller att ignorera det.

2.  En alternativ syn är att samvetet är något relativt, dvs något som konstrueras i relation till våra djupast hållna värderingar. Enligt denna syn blir samvetet inte så mycket Guds röst som vår egen, och dess syfte blir då att hålla oss genuina och sanna mot oss själva. Med denna syn blir samvetets ramar inte absoluta, utan exakt lika mycket eller lite föränderliga som våra värderingar. En människas djupvärderingar förblir normalt förhållandevis stabila över lång tid, men de kan även förändras drastiskt under korta tidsperioder, t.ex. vid livskriser. När detta sker förändras även samvetets parametrar, och gränserna för vad samvetet tillåter kan både vidgas och snävas in.

Som kristen är det lätt att nästan med automatisk skriva under på alternativ ett ovan. Det stämmer väl överens med den kristna narrativen om människan som en moralisk varelse, om sanningar och moraliska värden som absoluta, om Gud som allas domare, samt om alla människors ansvar inför Gud. Om varje människa i sitt samvete intuitivt känner till Guds lag, kan ingen ursäkt finnas för att inte följa den.

Men hur väl stämmer alternativ ett överens med våra egna erfarenheter? De flesta upplever nog ändå hur samvetets gränser skiftar under livets gång. För egen del har det gått åt båda hållen. Vissa saker som skulle varit otänkbara för mig för 20 år sedan, kan jag utan några betänkligheter ägna mig åt i dag och andra saker som inte besvärade mig alls vid den tiden utgör betydligt större problem för mig nu. Så vilka gränser är då de sanna, av Gud givna? Dem jag upplevde som 20-åring eller dem jag upplever idag? Eller dem som mina vänner upplever, som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med mina egna? Beror dessa skillnader på att ingen av oss helt förmår lyssna till våra samveten och att vi därför alla, i någon mån, är ”förhärdade” på olika områden, eller har Gud gett oss alla olika gränser för olika tider? Om det senare, hur kan ett sådant relativistiskt samvete leda oss i enlighet med Guds oföränderliga vilja?

Denna samvetets flexibilitet, både mellan individer och inom samma individ, gör att jag har svårt att tänka runt samvetet i enlighet med modell ett. Men går det då att som kristen tänka runt samvetet i termer av alternativ 2? Att samvetet faktiskt inte är så mycket Guds röst i våra hjärtan som vår egen, och att dess syfte är att leda oss i enlighet med de värderingar vi bär på?

Jag tror det. En sådan syn utesluter inte att samvetet kan vara människan givet av Gud, men syftet kan då inte längre ses som att vara en kanal för Guds röst rakt in i våra liv. Enligt klassisk kristen praktik och teologi möter människan Gud genom bönen, Skriften och sakramenten. Det är där vi tar del av Kristus, lyssnar till Guds röst och möter den Uppståndne.

Samvetet, däremot, behöver inte förstås som bärande på samma funktion. Det kan i stället ses som ett redskap för människan att kunna förbli hel och harmonisk. Autentisk och genuin. En röst, som i situationer vilka kanske kräver snabba och ogenomtänkta beslut, hjälper oss att förbli trogna oss själva och handla i enlighet med våra djupast hållna värderingar. Det betyder att mitt samvete kanske inte alltid har rätt i någon absolut bemärkelse (beroende på vilka värderingar jag bär på), men följer jag det kan jag i alla fall vara säker på att jag agerar utifrån vad som verkligen finns i mitt eget hjärta. Och bara det kan ju leda till vissa insikter.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Några tankar om tro och förtröstan

”I begynnelsen var Ordet”, säger evangelisten, ”och Ordet blev kött”. Kristen tro centreras runt detta mysterium. När Gud blir människa i Jesus Kristus, benämns han som Guds ord, eller kanske Guds budskap, som det grekiska ordet logos också kan översättas.

Jesus är Guds budskap till oss. Inte bara hans undervisning eller mirakler utan hela hans liv utgör detta budskap. Under ca 30 år fick världen ett fönster in i himlen. Mötet mellan kosmos och den Inkarnerade och Uppståndne resulterade i en livsexplosion och en ny skapelse. Det är vittnesbörd från detta möte mellan himmel och jord som Nya testamentet består av. Människor som mött den Uppståndne och fått se verkligheten förvandlad, fångade glimtar, erfarenheter och upplevelser som de bevarade och förmedlade till världen.

Det är därför evangelierna är mer än historieskrivning. De är nedtecknade erfarenheter av Honom som står bortom tid och rum, men som klev in i tiden och blev en del av mänskligheten. Det är skrifter som syftar till att generera tro på den Uppståndne.

”Tro” är ett trubbigt ord att översätta det grekiska begreppet pistis, eftersom det ger associationer till intellektuellt försanthållande. Men när Skriften talar om tro på Kristus, den tro som frälser och upprättar, åsyftas något som ligger närmare det svenska ordet förtröstan.

Kristen tro innehåller visserligen dogmer, dvs utsagor om verkligheten. Men dogmer utgör inte trons kärna utan dess ramverk, där relationen till Kristus är det centrala. Mötet med Kristus i bönen och i mässan, i förtröstan under lidande och uthållighet i hoppet, är det som kännetecknar ett kristet liv, inte en lista av intellektuella ståndpunkter som måste omfattas.

Vår kunskap är ett styckverk, säger Paulus, men ändå finns det få saker som stressar oss frikyrkokristna så mycket som att inte ha svar på allt. När någon har frågor om Gud, tillvaron, människan och ibland även framtiden vill vi gärna kunna tillhandahålla det Slutgiltiga Svaret, med kartor och diagram om så behövs. Med Den Stora Instruktionsboken som ofelbar guide. Inga frågor får finnas kvar, inga tvivel, inga mörka hörn eller oupplysta vinklar.

Men Skriftens syfte är inte att stilla vårt intellekts nyfikenhet eller skingra alla dimmor runt verklighetens beskaffenhet, hur gärna vi än vill det. Dess syfte är att leda oss in i en relation med den Uppståndne. När Skriften uppmuntrar oss att tro är det inte en kravtyngd befallning utan en inbjudan. En inbjudan till liv, till relation, och bort från krampaktig fruktan.

Därför behöver vi inte vara rädda för tvivlet och dunklet. Det är en del av vandringen i den tro som en dag ska bytas mot åskådning. Här ser vi allt som i en spegel, där ska vi se Honom sådan Han är. Vi behöver inte slå knut på oss själva eller tvinga in vårt intellekt i fyrkantiga förklaringsmodeller kring hur allt ligger till. Det är inte vad kristen tro handlar om.

Det Gud kallar oss till är ett liv i förtröstan, i gemenskap med honom som i sin person är Sanningen och Livet, och som möter oss både på klara höjder och bland skuggorna i dalen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar