Hågkomster

Jag är välsignad av att bo nära naturen. Jag och min fru är ute och går i den nästan varje dag. Ibland tillsammans, ibland för oss själva, vi är lite konstiga på det viset. Men vi förstår varandra eftersom vi båda är lika introverta.

Igår gick vi tillsammans. Vi valde Vildmarksleden, en smärtsamt vacker slinga genom det närbelägna naturreservatet som till största delen består av en mossbevuxen John Bauer-skog. Vi kom att prata om minnen. Naturen har ofta den effekten, har jag märkt. I alla fall på mig. Den väcker saker till liv, den skingrar dimmor. Ibland bara under några ögonblick, men vissa dagar stannar tankarna kvar. Det här var en sådan dag.

Minnen. Jag kom att tänka på året då jag fyllt tretton. Det var speciellt på många sätt. Det var det år jag verkligen började ta min kristna tro på allvar. Den processen hade givetvis börjat tidigare. Under slutet av mellanstadietiden hade jag gradvis börjat lämna innebandyspelandet under gudstjänsttid, i källaren till Brickebergskyrkan i Örebro, för att intressera mig för vad som pågick på våningen ovanför. Våren då jag fyllt tolv hade jag valt att bli troendedöpt under en resa till Israel, min första.

Det var inledningsvis inte de stora söndagsgudstjänsterna som lockade mig, utan mindre träffar där alla bad för varandra. Bönemöten, upptäckarmöten, de hade många namn.  Karismatiken och det innerliga hade alltid lockat mig. När Roger Larsson, den kringresande evangelisten från Frälsningsarmén som ser ljussken över människor och talar in i deras liv på klingande 1917-talsspråk, kom till staden, var jag alltid med. Jag brukade tränga mig längst fram under förbönen för att se på och förundras, och ibland – jag minns särskilt en mötesserie i Filadelfiakyrkan – gick jag med Roger och höll mikrofonen åt honom medan han bad för folk. Men när han lämnat staden gick jag i regel tillbaka till mitt innebandyspelande.

Men så kom mitt fjortonde levnadsår. Alltså det år jag fyllt tretton, det är ju så man räknar. Örebro stod under våren värd för en bönekonferens, Det Stora Bönemötet, med en viss dagsaktuell Lars Enarson som initiativtagare. Jag inte bara deltog under konferensen, utan jag var också funktionär. Det var viktigt. Jag fick till och med en blå skylt som bevisade min ställning. Jag minns att jag en gång medvetet gömde skylten under min knäppta jeansjacka innan jag gick fram till en ingång som bara medarbetare fick använda. När vakten stoppade mig stannade jag till och knäppte sedan sakta upp jackan utan ett ord. Därunder fanns den, skylten som visade att jag faktiskt hade rätt att använda ingången, att jag var ”innanför” och hörde till. Den var prydligt fäst vid skjortan. ”Jasså, du är funktionär” sa vakten och släppte genast in mig. Jag gav bara en värdig nick till svar.

Någon vecka senare fick jag ett telefonsamtal från Mats Lindroos. Han var ungdomspastor i en relativt nystartad trosförsamling, som ett par av mina föräldrars ungdomsvänner hade grundat. Vi var på väg att gå med i den, som familj. Mats kände inte mig men han ringde upp mig. Han bjöd in mig, och tog mig under sina vingar. Under de tre följande åren var han för mig den bästa pastor jag någonsin haft. Så får man kanske inte skriva, men jag gör det ändå. Eller är ”bästa”’ det ord jag söker? ”Viktigaste” är nog bättre. Han var den viktigaste pastor jag någonsin haft. För dessa år var troligen de mest formativa i mitt liv, som på många sätt gav livet den inriktning det sedan fått. Mats blev den som bjöd in mig i den kristna gemenskapen, och som sedan fortsatte att bjuda in mig. Jag kommer inte ihåg något av vad han predikade eller undervisade, men jag minns att hans och hustrun Barbros hus alltid var öppet, alltid välkomnande och alltid fullt av ungdomar. Jag inser att det kanske inte var så men det är så jag minns det. Och det är ju minnen vi pratar om.

Till sommaren åkte jag på min första missionsresa. Under de följande tio åren skulle jag resa på en mängd sådana, men det här var den första. Den gick till Polen, med buss. Michael Lahall var ensam busschaufför och låg som medvetslös i dagar efteråt. Det var första gången jag höll i en mikrofon och predikade, eller ”vittnade” som vi kallade det. Det innebar att jag stod upp inför en församling och sade några ord på trettonårsengelska om vad Jesus gjort i mitt liv, som sedan tolkades till polska. Jag lärde mig förresten några ord polska under resan. ”Pjäs” till exempel, det betyder hund (med reservation för stavningen). Jag köpte också, för egna pengar, ett kopparstick av Da Vincis Nattvarden som numera hänger i arbetsrummet hemma.

Under sensommaren hade alla (eller i alla fall många) av Örebros frikyrkor gått tillsammans och organiserat en evangelisationskampanj för ungdomar. Hopp om livet kallades den. För att kunna registrera sig som en del av kampanjen var man tvungen att ha fyllt femton. Jag var visserligen bara tretton, men jag hade faktiskt redan varit funktionär och dessutom vittnat i Polen. Så jag skickade in en ansökan annoterad med en bibelreferens, 1 Tim 4:12 (”Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull” osv). Min ungdomspastor Mats såg till att jag fick dispens att vara med.

Jag minns bara brottstycken från de dagarna. En stor scen var uppställd vid parken bredvid slottet, i korsningen mellan Storgatan och Olaigatan. En bibellärare jag inte kände igen klev upp och läste ett stycke från Matteusevangeliet som han sedan lade ut. Han hette Mikael Tellbe och han visste uppenbart vad han pratade om. Vid ett annat tillfälle befann vi oss i Immanuelkyrkans lokaler och en nyomvänd, energifylld kille, några år äldre än jag, satte sig vid pianot och började lira och sjunga. Jag kommer inte ihåg vilken låt han spelade, men han var skicklig. Jag tänker Per-Erik Hallins Labyrint men det är säkert fel. Killen hette i alla fall Mikael Hallenius, och han måste ha kommit med i min storasysters kompisgäng för några veckor (månader?) senare satt han hemma i mitt vardagsrum tillsammans med en ungdomsgrupp och kollade på Tracys hämnd.

Jag spelade i ett drama också, under de där dagarna. Jag minns inte vad jag hade för roll, men det kan ha varit den blinde Bartimeus. Eller var det vid ett senare tillfälle? Jag vet att jag har spelat Bartimeus någon gång. Jesus spelades av en gänglig artonåring, som jag inte skulle träffa igen förrän runt 20 år senare. Jag var då forskarstudent vid ett brittiskt universitet och befann mig på en stor konferens för bibelvetenskap i Boston, när en av föreläsarna vid ett seminarium pekade på mig och sa ”dig känner jag igen”. Han hette Tommy Wasserman, och jag kände igenom honom också. Jesus, liksom.

Det här var några nedslag i mitt fjortonde levnadsår. Det är inte alla år jag har lika tydliga minnen från. Men, handen på hjärtat, inte alla år är lika viktiga. När livet flyter på är det svårt att veta vilka av alla erfarenheter man gör som kommer att skrivas in i ens livshistoria. Vissa kan man kanske gissa sig till, men de flesta inte. De föds, så att säga, på botten, och seglar sedan sakta upp till ytan. Så småningom letar de sig ut i ljuset, pockar på vår uppmärksamhet och kräver sin plats i berättelsen. Sånt kan hända närsomhelst, till exempel under en skogspromenad.

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Till minne av en annorlunda vänskap

Joachim Elsander 1973-2020

IMG_1291

Hösten 2013 träffades vi för första gången. Din favoritteolog N.T. Wright höll öppna föreläsningar vid Örebro Teologiska Högskola, och vi var många som kommit från hela landet för att närvara och lyssna. Det var soligt och varmt, och till lunch tog du, jag, Jonas Melin och Josef Gustafsson en pizza vid uteserveringen till Tybble kvarterskrog. Vi hade precis träffats men kände redan varandra sedan flera år och upplevelsen var på alla sätt den av att återse en gammal vän.

Vi var i samma ålder, på ett par år när. Du drev en blogg, jag drev en blogg, och det var så våra vägar korsats. Våra bloggar handlade om liknande saker. Tro, teologi, kyrklighet. Vi har skämtsamt kallat slutet av 00-talet, när vi var som mest aktiva, för den kristna bloggosfärens guldålder. Inte för att just vi bloggade då utan för att vi var ganska många som gjorde det, en brokig skara tyckare från olika samfund och kyrkor och med skiftande teologiska bakgrunder. Och vi förde samtal med varandra. Ibland ganska hetsiga sådana, men ändå samtal som anmärkningsvärt ofta ledde fram till något. I vårt fall ledde de fram till vänskap. Vi diskuterade i bloggarnas kommentarstrådar, men med jämna mellanrum även i privata trådar och mailkonversationer. Och vi upptäckte att vi hade en hel del gemensamt.

Den andra gången vi träffades hade det hunnit gå ytterligare sex år. Sex år och en livstid. Det var i maj 2019 och det var också en solig dag. Du hade just fått besked om att den cancerdiagnos du först trott skulle gå att behandla såg ut att vara obotlig. Det var en dödsdom, rätt och slätt. Och du var fullt medveten om det, redan då.

Vi satt i ditt ståtliga hus ute i Dalarnas obyggd och drack kaffe. Vi åkte in i till det närliggande samhället och åt lunch på ett fik, pittoreskt beläget vid älven som förr om åren användes till timmerforsling. Du berättade om bygdens historia, och din egen relation till den. Vi pratade om ditt liv som pastor, om mitt som exegetiklärare. Om tro och död, om liv och familj. Om din yngsta dotter som sagt att hon aldrig skulle tycka om sommaren igen om du dog under den. Om din äldsta dotter, vars studentexamen om några veckor du oroade dig för att du inte skulle hinna vara med på. Du visade upp din nya, moderna mobil och tog några bilder med den. Jag såg våndan i dina ögon när du funderade runt prospektet att reduceras till ett blekt fotografi, för evigt fruset i sin egen tid. Något dina barn skulle få leta fram om tjugo år för att sedan kärleksfullt småle åt. Åt dina kläder och din otidsenliga frisyr. Åt din antika mobiltelefon.

Vi tog en promenad längs vägen och kände den friska vårvinden nypa i och ge färg åt kinderna. Vi gick över en kyrkogård och stannade till framför gravarna. Redan då visste du var du ville bli begravd och hur din grav skulle märkas. Du berättade det osentimentalt men detaljrikt. Jag tänkte att om jag någonsin fick din diagnos skulle min gravsten vara det sista jag skulle vilja tänka på. Men vad vet jag egentligen om det? Kanske finns det en tröst i att kunna välja sin sista viloplats och den symbol som ska representera ens minne? Ett sista uttryck för kontroll över något som kommer bestå, i kontrast till livets flyktighet?

Efter några timmar tog vi farväl. Och jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen. Att den andra gången vi sågs också skulle bli den sista. Under bilfärden hem till Uppsala var jag helt stum inombords.

Så blev det dock inte. De cellgifter du fick bromsade cancerns utveckling och tid köptes. Sommaren gick, och så även hösten. I december 2019, ett halvår efter mitt förra besök, sågs vi igen, även denna gång hemma hos dig. Du såg mer sliten ut nu. Blekare, svagare. Magen var lite uppsvälld på grund av den vätska som cancermetastaserna producerat. Men du var fortfarande vid gott mod, du log och skrattade. Jag fick hälsa på din äldsta dotter, som åkte och handlade lunch åt oss. Vi pratade om sjukdomen, men även om en del annat. Om din bok som snart skulle komma ut. Den som innehåller många av de bloggtexter genom vilka jag fått lära känna dig under åren. Du var glad över att den nu var färdig och snart skulle tryckas; den hade gett dig något att engagera dig i under hösten, något som ibland tog dina tankar bort från sjukdomen.Bildresultat för joachim elsander på väg

Efter att ha bett tillsammans tog vi farväl och denna gång var det för gott. Efter storhelgerna gick förloppet fort. I januari tog den palliativa vården över och igår den 9 februari, på dagen tre veckor efter att du fått haft releaseparty för din bok, lämnade du oss.

Har jag rätt att sörja någon jag bara har träffat tre gånger? Vad definierar egentligen en vänskap? Jag söker på din emailadress i min inkorg och finner de brevväxlingar vi haft under åren. De är färre än jag trott. Jag minns det som att vår kontakt varit tätare, som att vi har konverserat om mer. Men så inser jag att vi mötts på så många olika plattformar. Bloggar. Dina, mina och andras. Facebook, Twitter och Instagram. Privat och publikt. Överallt hittar jag små konversationer när jag letar lite. Inte jättemånga, inte jättelånga, men ganska regelbundna.

Det var så våra liv stötte i varandra, i våra respektive sociala sfärers utkanter. Det var så du berörde så många andra. Tiden före din död följde tusentals din nakna och hopplösa kamp mot sjukdomens grepp genom Facebook och Twitter. Du blev intervjuad i både kristen och sekulär media, mot slutet även i riksmedia, om ditt ovanliga val att vara öppen med din resa och din dödskamp. En dag i januari såg jag att du fick över 1000 nya twitterföljare på en enda dag. En av de dagar som skulle bli dina sista.

När jag var tretton år fick en ung kille i den karismatiska församling jag var med i svårartad cancer. Jag kallar honom Johan. Vi bad för Johan – jämt, oavbrutet, på varenda samling, särskilt när vi ungdomar var med. Johan skulle bli mirakulöst helad, något annat alternativ fanns inte och diskuterades aldrig. Inte av någon. Efter några månader dog han. Det enda jag minns av efterspelet var hur en av ledarna i församlingen, en som ofta undervisade om bön och helande, kom fram och lade armen om min axel. ”Du kommer att förstå när du bli äldre” var allt hon sa. Jag minns aldrig att jag hörde Johans namn nämnas efter det.

Den sortens teologi drabbades vi båda av under våra ungdomsår. Det var ett av de ämnen vi ibland pratade om och på olika sätt försökte bearbeta. En teologi utan utrymme eller strategier för sorg och lidande, utan verktyg till att hantera misslyckanden eller smärta. ”Seger är regel, nederlag är undantag” som det hette i den käcka sången. Och undantag behöver inte diskuteras, de kan hoppas över likt kuriosarutorna i en överdetaljerad grammatikbok.

Emellanåt blir jag åter trettonåringen som står rådvill inför livets nyckfullhet och grymhet, och inför vår oförmåga att hantera det. Hur ska jag då se på din död och alla andras som inträffar alldeles för tidigt? På alla liv som går sönder och alla böner som förblir obesvarade? Som undantag, glosor av oregelbundna verb som kan hoppas över? Vilken Gud kan tillåta att någon som du rycks bort mitt i livet? Med fem barn och en hustru som hade behövt dig i många år till? Vilken teologi kan skapa rättvisa ur det? Det är en livets grammatik som jag fortfarande kämpar med att förstå. En kamp som inte har blivit lättare med åren, trots löftet jag fick som tonåring. Jag räds inte för att ställa den sortens frågor, för jag vet att du vågade göra det. Det var den sortens frågor som drev dig mot en djupare, innerligare och i slutändan mer mogen tro. En tro som skulle visa sig bära hela vägen.

Din död ger mig inga svar, men det sätt på vilket du valt att möta den har gett många av oss runtomkring något mycket mer dyrbart. Ty även om din kamp var hopplös så var du själv alltid hoppfull. Jag tror det är därför du kunnat beröra så många. Att du alltid fann glädjen och förtröstan mitt i din svaghet och brustenhet. Att du hade styrkan att lägga ditt liv i Guds händer och samtidigt undvika frestelsen till förnekelse och verklighetsflykt. Du blev en spegel för oss andra, genom vilken vi tilläts möta vår egen dödsfruktan, vårt eget mörker. Som en twittrare skrev till dig: ”Din gudstro gör mig svarslös. Jag är inte troende som du, men innerst inne finns en låga!” En låga av hopp, skulle jag tro.

Du har påverkat mig, säkert mer än du själv tror, och många gånger har du fått mig att tänka om, att tänka nytt. Att bli mindre kategorisk och dömande, att bli mer öppen, nyfiken, frågande och förundrad. Förundran, det var ditt favoritord. Förundran över allt som livet rymmer, över alla de rikedomar som Gud låter växa även på tillvarons skuggsidor. När vi först kom i kontakt med varandra tyckte vi olika om åtskilligt som rör livet och tron, men med tiden kom en allt större samsyn att utvecklats. Och jag inser att det mest är jag som har förändrats. Jag, den sk ”lärde” teologen, som gillar att undervisa andra. Du, den varme och vänlige, om än försiktigt provocerande pastorn som tvingar mig att fundera ett varv till.

Men inget av det vi samtalat om genom åren har påverkat mig mer än detta ditt sista år i livet. Hur du rakryggad förmådde stirra döden i ögonen utan att blinka. Hur du orkade tala om det, själavårda, och möta andras ångest och oro när det var du själv som var utsatt. Hur du fann styrkan att vara pastor hela vägen. Det mod, den förtröstan och den tro du gett uttryck för ansikte mot ansikte med det okänt svarta är något jag alltid kommer bära med mig, och förhoppningsvis kommer det ge mig styrka när jag själv en dag står inför samma tröskel.

Till vardags var du var inte min närmaste förtrogne, jag vill inte ge intryck av det. Jag vet att det finns många som stod dig mycket närmre än jag gjorde, och som idag har starkare skäl och större rätt att sörja. Men den kontakt vi har haft under åren har varit dyrbar, och jag kommer minnas och sakna dig som en god vän. En vän jag har träffat tre gånger. Må evigheten omfamna dig och låta dig vila i frid.

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Därför gillar jag fantasy

När det gäller böcker har jag en förkärlek till den inom finlitterära kretsar ofta så föraktade fantasy-genren. Inte så att det är det enda jag läser, långt därifrån, men den har en särskild plats i mitt hjärta.

Kanske beror det på att det framförallt var min barndoms fantastiska fantasyberättelser som guidade mig in i litteraturens värld. Eric Linclaters Det blåser på månen och Djuphavspirater, Michael Endes Jimmy Knapp-böcker, hans tidsprofetiska Momo eller fantastiska mästerverk Den oändliga historien, hade en förmåga att fängsla och skapa förundran, samtidigt som de kunde belysa komplicerade frågor med nya ljuskällor. Narnia-serien, som jag läste igenom minst sju gånger innan jag nått vuxen ålder, och som gjorde mer för att nära mitt spirande intresse för teologi och filosofi än ack så många söndagspredikningar. Lloyd Alexanders Tolkien-inspirerade Prydainserie, som levererar bitar av livsvisdom på varje sida och liksom sin litterära förebild tar sig an ett brett urval av livets, etikens och teologins stora och svåra frågor – från vänskap, ondska, kärlek och mod till förlåtelse, nåd och offer.

Bildresultat för fantasy art

Den karismatiska evangelikala grenen av kristenheten, inom vilken jag själv är uppvuxen, har i min erfarenhet ofta haft problem med att förhålla sig till fantasygenren. Eftersom man själv är djupt medveten om en andlig verklighet, brister ibland förmågan att ta sig förbi en berättelses ytstruktur och att uppskatta fantasins bidrag till utveckling och fördjupning.

Fantasy som genre använder det mystiska och oförklarbara som grepp för att skapa spänning, oförutsägbarhet och att vrida verkligheten ur led. Det öppnar möjligheter att ge vardagliga teman en ny gestaltning, och att ta sig an stora och svåra frågor från nya vinklar. Detta summeras kanske bäst av ett klassiskt citat som ibland tillskrivs den kristne författaren C.K. Chesterton:

Fairy tales are more than true: not because they tell us that dragons exist, but because they tell us that dragons can be beaten.

Den moderna fantasyförfattaren Lev Grossman formulerar det som att fantasy handlar om att lyfta ut allt som finns på insidan av människan och ge det en yttre gestalt, så att vi sedan kan ta itu med det.

Som vuxen har jag fortsatt att läsa fantasy, om än inte med samma aptit som tidigare – de flesta fantasyböcker skrivs väl alltjämt med barn och ungdomar som målgrupp gissar jag.

Jag är ingen nörd, och har väldigt dålig koll på alla serier av skiftande kvalitet som produceras inom high fantasy eller sword and sorcery-kategorierna (medeltida slott och drakar o.dyl.). Mina favoritkategorier är de subgenrer som brukar kallas urban fantasy och magical realism. De har gemensamt att de på olika sätt och i olika utsträckning blandar fantasy med vardagsrealism, även om jag inte är litteraturvetare och inte har full koll på distinktionerna.

Några av mina favoritböcker/-serier inom fantasy för vuxna som jag läst de senaste åren (utan inbördes ordning):

  • Lev Grossman, Magicians-trilogin. En vuxen, postmodern kommentar till hela fantasygenren, med Harry Potter och Narnia som övertydliga fonder. Ska ni läsa, så läs hela serien!
  • Susanna Clarke, Jonathan Strange and Mr Norell. Harry Potter möter Jane Austen. Underbar på alla sätt.
  • Neil Gaiman, American Gods. Det mesta av Gaiman är bra, men den här gillade jag särskilt mycket. Tar sig an relationen mellan tro, verklighet och mytologi.
  • Kazuo Ishiguro, Begravd jätte. Nobelpristagare brukar väl inte trängas i fantasybokhandlar, och den här fantastiska romanen kan säkert kategoriseras på flera sätt. Men det är onekligen en fantasyberättelse, och ett typexempel på hur genren kan användas för att utforska djupare teman (här: myternas och det kollektiva minnets betydelse).
  • Patrick Rothfuss, The Name of the Wind. En klassisk “high fantasy”-berättelse. Men väldigt välskriven och spännande.

Vilka är era bästa fantasyböcker, gärna för vuxna? Kommentera!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Recension: Våra vanor formar vår kärlek

I en tidig scen i Disneys succéfilm Pirates of the Carribean möter vi en av berättelsens protagonister, sjörövarkaptenen Jack Sparrow, i en besvärlig situation. Han har blivit arresterad av den brittiska överhögheten och kommendanten går nu med misstrogen blick igenom piratens magra tillgångar: ett svärd, en pistol utan extra kulor eller krut och en ”kompass som inte pekar norrut.” Kompassen visar sig dock senare inte vara så värdelös som tittaren vid detta tillfälle luras att tro. Även om den inte pekar norrut fungerar den alldeles utmärkt i att visa dess ägare riktningen till det som den mest vill ha och längtar efter. Under resten av filmen (och de nästkommande i följetongen) gäckas den gode piraten på flera olika sätt av kompassen, ty som bekant och såsom profeten säger är hjärtat bedrägligt och snart omöjligt att utforska (Jer 17:9).

I boken You Are What You Love, som nu kommer ut i svensk översättning (EFS Budbäraren, 2019) , tar den kanadensiske filosofen och teologen James K. A. Smith sig an människans relation till sitt eget hjärta. Han utmanar den moderna, cartesiska förståelsen av människan som en först och främst tänkande och rationell varelse. Snarare, menar Smith, i likhet med äldre tänkare som Augustinus, definieras människan främst av sin längtan och sina begär. Vi befinner sig i en dynamisk rörelse mot något, ett telos, som inte formas utifrån vad vi ”vet” utan vad vi längtar efter.

Bokens titel sätts upp som en kontrast till paradigmet ”vi är vad vi tänker”. Vår djupaste längtan fungerar under den rationella ytan, och är det som i grunden styr våra liv. Men precis som piraten Sparrow så småningom får upptäcka är vi inte alltid medvetna om vad vårt hjärta faktiskt längtar efter, och därför, menar Smith, behöver vi skärskåda våra vanor för att kunna blottlägga och även omforma våra begär.

Våra vanor, alltså det vi gör, är en för våra liv mycket viktigare formativ faktor än det vi tänker. Smith kopplar detta till det antika dygdbegreppet, som inte har så mycket med moraliska principer som med faktiska praktiker att göra. Precis som att det inte går att ”tänka sig ur” ett missbruk, går det inte att forma sitt liv enbart genom att ”tänka rätt”.

Om våra liv ska kunna förändras, behöver våra ”kärlekar” omformas och omdirigeras, och detta sker genom formativa vanor. Här ligger Guds rike i ständig konflikt med världen, som också ständigt vill forma oss genom sina praktiker.

Alla dessa vanor, oavsett vilket ursprung de har, kallar Smith ”liturgier”, vilka tränar våra hjärtan i tillbedjan. Det finns gudfruktiga såväl som sekulära liturgier, precis som det finns en gudfruktig såväl som en sekulär ”tillbedjan”. I en intervju i tidskiften NOD (#1/2017) kallar Smith människan ett liturgiskt djur. ”Du kan inte vara människa utan att vara en älskare … Du kan inte vara en människa utan att vara liturgisk. Frågan är bara vilka liturgier som formar dig.” Vi tränas i konsumtionstillbedjan i varuhusen enligt samma mönster som vi tränar våra hjärtan till att tillbe Gud i kyrkan. Kyrkan hjälper oss att forma vår kärlek till Gud, genom att erbjuda liturgier som tränar våra vanor. Tillbedjan handlar om formation, och därför har form och tradition i gudstjänstlivet betydelse.

Du blir vad du älskar, vilket blir den svenska titeln, blev av Christianity Today utsedd till årets bok 2017, och den ger ett viktigt bidrag till kristen dygdetik. Den är skriven med ett lättillgängligt och fängslande språk, och förutsätter inga teologiska eller filosofiska förkunskaper.

Insikten om att våra liv formas av begär, vilka i sin tur formas av våra ”liturgier”, det vill säga våra invanda handlingsmönster, är i grunden en källa till hopp, eftersom det lägger redskapen i våra egna händer. Det finns verkligen en ”magisk kompass” som tydligt visar vad vi egentligen åtrår och begär. Våra vanor blir därför instrument för både diagnos och behandling. De visar vad vi djupast längtar efter men formar också vår kärlek och våra begär. Vi blir det vi älskar, vi älskar det som våra liturgier format oss till att älska, och vi kan verkligen – detta är bokens centrala poäng – välja våra vanor. Det är ett uppmuntrande budskap.

David Nyström

Lektor i exegetisk teologi, Johannelunds teologiska högskola

Not: Recensionen har tidigare publicerats i tidskriften Ingång, 1/2019.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Incheckningsdisk Z

Det börjar som en vanlig hemresedag.* En i allt väsentligt lik alla andra man upplevt i livet. Sistaminuten-packet på hotellrummet, letandet efter hissen som igår kväll låg längs gången till höger om hotelldörren men idag ligger till vänster, stresspringandet till transferbussen som ska ta oss till flygplatsen. Det gamla vanliga scenariot med andra ord, och nu står vi i avgångshallen på Münchens flygplats och tittar på tavlan för avgående flighter. Siffror och ortsnamn blippar runt och avlöser varandra i olika färger och ojämna takter som vore tavlan ett trasigt stroboskop. Hurghada, Palma, Madrid, London. Och så till slut Stockholm Arlanda. Rätt flightnummer, rätt tid, rätt flygbolag. Det är vårt flyg.

Blicken glider längst ut till höger på tavlan, där information om incheckning och boarding brukar stå. Där står det att incheckning sker vid disk Z. Zäta, alltså. Som i sista bokstaven i det engelska alfabetet. Jag låter blicken vandra över hela hallen och finner ganska snart diskar A, B och C. Jag tittar vidare mot de bortre ändarna och finner där pilar mot diskar D-F. Men utöver det inget. Redan här anar jag oråd. Av mönstret att döma arbetar sig systemet genom alfabetet och jag lyckas alltså genom mina spaningar inte komma längre än till F. Inte bara Z saknas utan även M, P, X och alla övriga 16 bokstäver som ligger däremellan. Något måste vara fel.

Vi går fram och tillbaka i hallen och läser på varenda skylt utan att hitta den minsta antydan om var denna mystiska incheckningsdisk ligger. Inte heller ser vi en skymt av vårt flygbolags logga vilket skvallrar om att vi faktisk, trots allt, befinner oss på fel plats. Det är uppenbart inte här vi ska checka in.

Till slut hittar vi en ung dam som att döma av den stärkta bluskragen och det stramt uppsatta håret bör vara någon sorts värdinna. Vi frågar henne om hon möjligtvis vet var denna okända disk ligger, varpå hon på bruten engelska säger något halvbegripligt och pekar mot en trappa i hörnet som leder neråt. En incheckningsdisk i underjorden, vem har ens hört talas om något sådant? Jag anlägger min mest skeptiska min och mitt mest världsvana tonläge. Incheckningsdiskar ligger aldrig i källaren, basta. Damen måste ha missförstått oss. Men hustrun insisterar på att vi följer hennes instruktioner, och tillslut låter jag mig motvilligt övertalas till att närma mig trappan. Och där, precis bredvid trappan, finns en liten skylt, olik alla de andra vi sett, på vilken det står ”Check-in Z”. Skylten består av vit text mot brun bakgrund, och är som helhet inte olik den sort som vägverket använder till att markera sevärdheter och UNESCOs världsarv. Och utöver texten en pil neråt. Ner mot källaren.

Vi går ner för trappan, släpande på varsitt handbagage och jag även på den stora gemensamma väskan som ska checkas in, vilken vi av okänd anledning tagit med oss just den här gången. Vi brukar alltid resa lätt, utan incheckat bagage, men alltså inte denna gång. Nämnde jag att väskan är stor? Och tung?

En doft av fukt och rengöringsmedel möter oss vid trappans botten. Känslan är smått surrealistisk. Kanske liknande den som Alice måste ha haft när hon kröp in i kaninhålet. Var annars i världen checkar man in bagage i den dolda världen under avgångshallarna?

Vi börjar vandra på måfå, utan vidare plan eller vidare vägledning tills vi plötsligt, liksom undangömd bland all information och alla övriga skyltar, ser en likadan skylt som den vid toppen av trappan. Brun bakgrund, vit text, ”Check-in Z”. Pilen riktas nu mot ett långt rullband som av andra skyltar att döma leder rakt mot Terminal 2. Trots att vårt flyg går från Terminal 1 väljer vi att hoppa på rullbandet, vad annat kan vi göra? Det är som att vara ute på en skattjakt utan att veta exakt vad det är vi letar efter eller hur långt det är dit. Allt vi har att gå på är den senaste ledtråden, den senaste pilen.

Det blir en lång vandring över rullband, snirkliga gångar och trånga passager. Jag kan svära på att vi fullbordar en komplett cirkel minst tre gånger. Vid flera tillfällen, just som vi är övertygade om att vi hamnat fel eller är redo att ge upp, dyker en av de små mystiska skyltarna upp, som meddelanden från en högre makt. Som om en osynlig hand vid valda tillfällen drar bort förlåten till en annan dimension och låter oss se vad som väntar där. Små skyltar, små vägvisare, uppmuntrande ord på vägen som manar oss vidare. Alltid vit text, alltid brun bakgrund, alltid en liten pil som stakar ut riktningen. Jag sneglar lite på förbipasserande för att se om även de lägger märke till eller ens ser skyltarna, men de ger ingen indikation åt vare sig ena eller andra hållet. De älgar bara på rakt fram, utan något öga för livets subtiliteter. Eller bruna skyltar som leder mot mytomspunna avkrokar. Med blanka och ihåliga ögon, stressad blick, svettpärlor i pannan, inte sällan med fru och barn i släptåg, banar de väg genom trängseln mot ett tydligt, väldefinierat och lokaliserat mål. Biluthyrningen. Terminal 2. Incheckningsdiskar A-F.

För oss är det annorlunda. Vi får stanna, leta, fundera, förnimma. Ibland gå på ren känsla. Men tillslut känns det som att vi når vägs ände, vi kommer inte längre. När jag inte sett en skylt på länge och det känns som att vi är tillbaka på samma plats vi passerade för eoner sen tar jag mod till mig och stoppar en rundnätt farbror som ser ut som om han arbetar med något administrativt  här på flygplatsen.

Jag ställer frågan. ”Vet du var inchecningsdisk Z ligger?” och väntar spänt medan han drar handen genom den tunna, lätt grånade kalufsen. Jag förväntar mig nästan samma sorts svar som Harry Potter får när han ber konduktören på Kings Cross station i London om hjälp att finna plattform 9 3/4. ”Incheckningsdisk Z, driver du med mig? Hur stor flygplats tror du detta är? Vi har incheckningsdiskar A-F och det räcker mer än väl. Och dessutom fattar du väl att incheckningsdiskar aldrig ligger i källaren, det vet väl alla!” När jag tittar närmare ser jag att farbrorn faktiskt liknar Harry Potter-konduktören, som han gestaltas i filmen, och för en kort sekund undrar jag om det är samma person. Det börjar snurra i huvudet och jag kan känna hur min andhämtning blir snabbare, och hur svettdropparna tränger fram i pannan när yrseln slår till.

Men så svarar mannen till slut. Med ett stressat handutslag och guppande dubbelhaka pekar han mot området bakom mig och säger något på än mer bruten engelska än hans kvinnliga kollega från ovanjorden. Jag tolkar det som ett icke-svar, suckar och vänder mig om. Och där ser jag den, som om den just materialiserats ur intet. En något större skylt än de vi tidigare sett, och utan pil. Bara vit text på brun bakgrund, ”Check-in Z”. Bakom skylten ligger också något som faktiskt liknar incheckningsdiskar. Jag tror knappt det är sant och närmar mig dem som i trans. Incheckningsdiskar i underjorden? Ja, verkligen. Jag går närmare och ser vårt flygbolags logga tydligt ovanför några av diskarna. Det verkar faktiskt som att vi har hamnat rätt, men än är jag inte säker. Jag går fram till en av diskarna som bemannas av ännu en ung dam, och prövande, liksom osäker på vad som ska hända, räcker jag fram våra pass och lägger upp väskan som ska checkas in på vågen. Någonstans förväntar jag mig att hon ska brista ut i en deklaration att jag funnit vägen till den heliga Graal och nu kommer regera över mina fiender i tusen år, men allt hon gör är att knappa in några siffror på datorn. Hon sätter en tagg på väskan, och räcker med ett professionellt leende över våra boardingkort.

”Var går vi in till säkerhetskontrollen?” frågar hustrun plötsligt.

”Vid incheckningsdisk A, bara en trappa upp” svarar leendet.

Vi plockar upp våra handbagage och påbörjar återvandringen mot de solbelysta nejderna.

 


*Detta är en dramatisk gestaltning av en verklig händelse som utspelades i morse, på Münchens flygplats. Vissa litterära friheter kan ha tagits med några av detaljerna.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nej, du är ingen ”naiv svensk” för att du engagerar dig och har åsikter

”Trygga naiva svenskar kan inte förstå slöjans symbolik eller de känslor de väcker hos dem som överlevt religiöst förtryck, och därför ska vi inte heller uttala oss.”

Jag hör det där argumentet regelbundet, i lite olika former, och det är fullständigt felaktigt. Det är som att säga att vita inte kan engagera sig i antirasistiskt arbete eller att män inte kan vara feminister. Det är fullt möjligt att engagera sig i en sak som strikt sett inte är ens egen, eller runt något som går utanför den egna personliga erfarenheten, och att där kunna bidra med viktiga perspektiv. Punkt.

Inifrånperspektivet är viktigt. Det är sant att jag aldrig helt kan förstå vilken inverkan åsynen av en kvinna klädd i burka, niqab eller hijab kan ha på någon som flytt från ett land där sådan klädsel är påbjuden. Givetvis inte. Jag kan med empati försöka leva mig in i situationen, men aldrig fullt ut förstå. Precis som jag aldrig till fullo kan förstå vad det innebär att förlora ett barn i en snabb, yttre olyckshändelse eller andra traumatiska upplevelser jag aldrig haft. Det hör till sakens natur, och därför finns det mycket riktigt tillfällen då jag inte kan tillföra diskussionen något utan bara bör sitta tyst och lyssna. Metoo-hösten var ett sådant tillfälle. Tusentals kvinnor vittnade om upplevelser jag som man aldrig fullt ut kan ta in eller förstå. Jag läste många av dem, men sa och skrev just inget. Det var tid att lyssna. Samma sak gäller de konvertiter och andra som flytt från politiskt och/eller religiöst förtryck. De har rätt till sina egna historier och upplevelser som vi måste vi lyssna till utan att döma eller anse oss veta bättre.

Men det är en milsvids skillnad mellan att respektera människors individuella upplevelser och att dra slutsatsen att dessa utgör det enda relevanta perspektivet, den allena härskande narrativen. Och när vi ska diskutera laddade frågor som till exempel slöjans vara eller icke vara i det svenska samhället är det förödande att endast lyssna till en sorts berättelser. Upplevelser av förtryck kan vara nog så starka och berörande, men de är också personliga. En persons upplevelse är inte allas, och ibland kan den egna starka erfarenheten skymma sikten för bredare perspektiv. I dessa lägen är det faktiskt ofta en fördel att ha en sakmässig och emotionell distans till det som diskuteras.

Det här är inga konstigheter, inom rättsväsendet görs sådana bedömningar hela tiden. En polis eller åklagare som visar sig ha en personlig relation till något brottsoffer eller på annat sätt är investerad i de händelser eller den typ av brott som behandlas kopplas i regel bort från utredningen. När en objektiv bedömning ska göras som tar hänsyn till flera intressen och perspektiv är den starka personliga upplevelsen snarare en belastning än en tillgång.

Så nästa gång du uppmanas ”lyssna till de som flytt” istället för att sitta som ”naiv svensk” och tro att du vet bättre, tycker jag förvisso du ska lyda det rådet. Lyssna till de som flytt och tro absolut inte att du vet bättre än dem, men detta räcker inte. Om du verkligen vill förstå komplexiteten kring religiösa klädnader, de problem ett ”slöjförbud” skulle innebära, och vilka värderingar som hotas av en sådan åtgärd, rekommenderar jag att du tar del av vad forskare har att säga i saken. Religionsvetare, etnologer, antropologer, jurister, statsvetare mfl som kan presentera kompletterande bilder. Kort och gott – lyssna till fler röster!

En skiljelinje i slöjfrågan går mellan offren och deras förtryckare. Jag menar nu inte att båda dessa gruppers ”berättelser” väger lika tungt och att vi ska lyssna till båda. Men det finns fler skiljelinjer och frågor att beakta. Till exempel behöver vi lyssna till dem för vilka slöjan står för något annat än förtryck, för vilka den utgör en viktig del av den egna kulturen och identiteten. Och framförallt behöver vi reflektera runt hur sånt här bör hanteras i en liberal demokrati, och vilken sorts samhälle vi vill ha. Det är nämligen det som är den centrala frågan i allt detta.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bingolotto, Schyffert och postsekularism

Kvällen före julafton gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv. Jag tittade på och spelade bingolotto. Och tyckte det var ganska spännande. Ett tecken så gott som något på att medelåldern obönhörligen infunnit sig.

Och ja, jag såg den beryktade sketchen. Jag tyckte den var lite fånig, pladdrig, dåligt repeterad. En del trötta skämt som det att tre visa kvinnor skulle haft med sig vettiga gåvor som blöjor och bröstsalva istället för guld, myrra och rökelse. Den självklara driften med jungfrufödseln, och så vidare. Jag hade förväntat mig mer när ett humorgeni som Schyffert erbjuds en av Sveriges största scener för ett egenkomponerat nummer, men det var ingen big deal.

Knappt hade dock alla återgått till sina platser förrän flödet i sociala medier börjar sjuda: Skandal! Hädelse! Nu läser jag om starka tittarreaktioner och TV4 som tvingas gå ut med en ursäkt. Rubriker och artiklar i Sveriges största tidningar. Och då har vi fortfarande att invänta de kristna tidningarnas säkerligen än mer djupgående och alarmistiska kritik, så fort vi kommit förbi julledigheten.

Och jag funderar. Varför blir jag upprörd över att folk reagerar? Är det inte bra att människor säger ifrån? Eller är det verkligen upprörd jag blir? Jag vet inte.

Men i spåren av höstens debatt om Joel Halldorfs senaste bok ”Gud – återkomsten” är det värt att reflektera över. Jag har sett den hyllas av kristna ledare från alla håll och kanter, och begrepp som ”postsekluarism”, som endast för några år sedan bara användes av forskarna, letade sig i år in en av statsministerkandidaternas jultal.

Kristna tycker det är jättebra att Gud har ”återvänt” genom postsekluarismen, men frågan är om vi fattar vad det innebär.

Låt mig göra ett försök att förklara: Det innebär julsketcher i Bingolotto där man driver med julevangeliet. Det innebär att referenser till Gud, Jesus och religion möjligen ökar i det offentliga samtalet, men att dessa referenser inte alltid kommer vara respektfulla mot det kristna budskapet. Det innebär INTE en återgång till det gamla religiösa enhetsamhället, utan tvärtom en vandring in i en alltmer diverserad och sofistikerad religiös pluralism.

För ett tiotal år sedan utelämnades sannolikt julevangeliet helt från Bingolottos uppesittarkväll. (Vad vet jag, på den tiden var jag ung och hade andra intressen.)

Vad förväntade sig kristna egentligen när Rickard Olsson, i ett av Sveriges största underhållnigsprogram, som ägnar kvällen före julafton till ohöljd kommers, materialism och mammontillbedjan, tog upp en bibel och började läsa några rader ur Lukasevangeliets andra kapitel? En vacker återberättelse av julens budskap med åtföljande inbjudan till frälsning? Det som följde var så självklart, så väntat, att jag själv knappt ens höjde på ögonbrynen.

Det här är priset för ”Guds återkomst”, och kännetecknet på ett postsekulärt samhälle. Människor talar mer om Gud, men de kommer inte alltid göra det på ett sätt vi kristna kanske gillar.

Ni som talar om vikten av en kristen kultur – det här är det närmaste en sådan vi någonsin kommer att komma. En kultur influerad av kristendomen kommer aldrig mer innebära husförhör eller honnörhälsningar till prosten. Det kommer innebära fler dåliga humorsketcher, fler ”hädiska” referenser till Bibeln, Jesus och det kristna kulturarvet, mer av allt som får oss att bli kränkta och upprörda. Lika bra att gilla läget.

Julevangeliet togs upp i ett av Sveriges största underhållningsprogram. Din granne såg det säkert. Där har du en öppning till ett samtal som har alla förutsättningar att gå djupare än Schyfferts misslyckade skämt.

Det är postsekularismens gåva – samhället kommer aldrig predika evangeliet och det är bara korkat att bli upprörd varje gång vi får det bekräftat. Men det kan antingen underlätta eller göra det svårare för oss kristna att göra det. Det är anledningen till att jag tio gånger av tio föredrar en ”hädisk” tolkning av julevangeliet i tv framför ingen tolkning alls.

Några i hast nedtecknade annandagstankar. God fortsättning!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer