Fåren och getterna

Häromdagen höll jag en kort morgonandakt på Johannelunds teologiska högskola utifrån Domsöndagens evangelietext. Här är den i skriftlig form.

Text (Domsöndagen): Matteus 25:31-46

”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

Den här starka berättelsen återges endast i Matteusevangeliet och den är typisk för Matteus. När temat dom kommer upp i skrifterna eller i kristen förkunnelse, kontrasteras ofta syndare mot de rättfärdiga. Ogudaktiga mot gudfruktiga. Troende mot världen.

Men här läser vi om får och getter. Och gemensamt för båda grupperna är att de båda kallar kungen ”Herre”.

Matteus har en tendens av att vilja rikta strålkastarljuset inåt. I Jesu etiska undervisning i bergspredikan kommer det till uttryck i att fokus riktas bort från de yttre syndiga handlingarna till hjärtats inre process. Det är där synden föds. ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.” (Matt 5:27) Och så vidare.

När den framtida domen avhandlas riktas strålkastarljuset bort från världen och in mot församlingen. Det kommer till utryck i flera evangeliets liknelser.

I liknelsen om de tio brudtärnorna (kap 25) väntar både de förståndiga och de oförståndiga tärnorna på brudgummen. Alla är med andra ord troende. Det som skiljer dem är huruvida de har olja i lamporna, dvs om deras trofasthet håller ända till slutet.

En annan är liknelsen om Festen. En man bjuder till fest och de ursprungliga gästerna tackar nej. Då sänder mannen sina tjänare att hämta folk från gator och gränder.

I Lukas version av liknelsen ligger fokus här, på de som bjuds in, och när platserna inte fylls av dem som kommer från stadens gator sänder mannen ut tjänaren att även leta utanför staden, på stigarna och vägarna (dvs, att gå till hedningarna). Det är bara Lukas som har med den detaljen. Evangelium till hela världen, vilket är Lukas vision.

Men i Matteus vrids linsen som vanligt inåt, och istället för ett andra utsändande av tjänarna får vi den lilla berättelsen om mannen som saknade bröllopskläder och därför kastades ut från festen. Det räcker alltså inte att bli bjuden på festen och att dyka upp, utan du behöver också vara rätt klädd.

Men ingenstans kommer den framtida domen över Guds församling till tydligare uttryck än i berättelsen om fåren och getterna. Berättelsen fokuserar det centrala i lärjungaskapet. Tanken går till det ställe, också i Matteusevangeliet (7:21) där Jesus säger: ”In­te al­la som säger ’Her­re, her­re’ till mig [precis som getterna gör] skall kom­ma in i him­mel­ri­ket, ut­an ba­ra de som gör min him­mels­ke fa­ders vil­ja. På den da­gen skall många säga till mig: ’Her­re, her­re, har vi in­te pro­fe­te­rat i ditt namn och dri­vit ut de­mo­ner i ditt namn och gjort många un­der­verk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er in­te. Försvinn häri­från, ni onds­kans hant­lang­a­re!’”

Det viktiga är inte att profetera eller ens att utföra kraftgärningar, utan i slutändan är det dubbla kärleksbudet det som utgör lärjungaskapets centrum.

Kom ihåg den laglärdes fråga till Jesus. ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” Dialogen mynnar ut i uppmaningen att älska Gud och sin nästa. ”Gör detta så får du leva.” säger Jesus. I berättelsen om fåren och getterna finner vi detta i omvänd form – domen faller över dem som inte gör detta. Dem som bekänner Herren med sin mun men ändå lever för sig själva.

Liknelsen visar oss därmed två saker:

  1. Kärleken till Jesus och kärleken till nästan går inte att skilja från varandra. Det är genom kärleken, barmhärtigheten mot Jesu minsta bröder och systrar som vi visar vår kärlek till honom själv.
  2. Kärleken är praktisk och konkret. Mätta den hungrige, kläd den nakne, ta dig an den svage, sjuke och nödställde.

Jakobsbrevets författare kopplar denna praktiska kärlek till själva tron:

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död.

Varken Matteus eller Jakob talar om barmhärtighetsgärningar som en väg till frälsning – läser man texterna så missförstår man dem – utan som ett kännetecken på en tro på och kärlek till Gud som är genuin och levande. Det går inte att älska Gud och samtidigt stänga sitt hjärta för de behövande.

Det finns något profetiskt i att domsöndagen, i alla fall i år, kommer direkt efter Black Friday. En helg som börjar med frosseri, konsumism och mammontillbedjan balanseras på söndagen upp med texter som åter låter oss fokusera på det som är viktigt i tillvaron.

Ett budskap om dom, men kanske ännu mer om hopp. För i budet att älska vår nästa uppenbarar Gud sig själv. Vi mättar den hungrige och hjälper den svage, för att Gud är de hungriga och nödställdas Gud. Vi älskar för att Gud är kärleken.

Och i den förvissningen finner vi vår trygghet och vårt hopp, även i de texter som talar om dom och Guds vrede över orättfärdigheten.

 

 

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Sexism och knytblusar

Att försöka identifiera sexistiskt maktmissbruk är som att greppa rök. Så fort du tror att du fångat det, sipprar det ut mellan fingrarna. Det finns där, men kan ändå aldrig fokuseras.

Det är därför den feministiska samhällsanalysen ofta skaver i sidan. Som teoretiskt ramverk fungerar den, men som analysverktyg i enskilda situationer slår den märkbart ofta fel. Det är i alla fall ofta så det känns. Orsaken är att vi inte tycks förstå hur misogyni och sexism fungerar i praktiken. Ingen får någonsin sparken ”för att hon är kvinna”. Aldrig uttalat, och sällan ens medvetet. För är det någonting män är överens om när det gäller kvinnoförakt är det att vi själva är helt fria från det. Vi tror verkligen inte att vi diskriminerar kvinnor och blir därför genuint upprörda när vi anklagas för det. Just detta gör talet om strukturer viktigt.

Just nu klär sig halva Sverige i knytblus. Man kan tycka att sådana manifestationer snarare fördummar än utvecklar det offentliga samtalet, men i botten ligger en stark indignation. ”Över vad?” kan man undra när man särskådar detaljerna. Sara Danius, som manifestationerna ”stöder”, var Svenska Akademiens ständiga sekreterare i två år utan att agera mot ”kulturprofilen” och tackade honom särskilt i sin bok ”Husmoderns död” från 2014. Att hon då kände till anklagelserna, som offentliggjordes redan 1997, kan vi nog utgå från. Istället gjorde hon gemensam sak med fem män att utesluta en annan kvinna ur akademien. Känns rent krasst inte som den mest uppenbara feministikonen.

Allt detta verkar därför så tydligt. Det här handlar inte om könskamp utan om en intern konflikt, med flera komplicerade bottnar. Rent sakligt är det sant, och med hjälp av en sådan analys kan den feministiska kritiken avfärdas och rentav förlöjligas. Med hjälp av dylika, på ett sakligt plan korrekta, analyser kan feministisk kritik alltid avfärdas och förlöjligas.

Men samtidigt kan vi ana, vi känner liksom på oss, att utgången möjligen inte hade blivit densamma om Danius och Frostenson hade varit män. Vi kan förstås inte veta, men vi misstänker. Vi ser röken. Och det är ur denna känsla som vreden väller fram. Att det ”alltid” är kvinnor som offras, medan männen klamrar sig fast vid makten genom att hålla varandra om ryggen. Det är en stark narrativ, många gånger orättvis, men samtidigt sann. Vi vet att den är sann, för vi ser den bekräftas hela tiden.

Överallt, varje dag, ser vi den vita röken ligga som en matta över samhället. Som morgondimma på en sommaräng. På avstånd, där sammanhang, omgivning och strukturer dominerar perspektivet, syns dimman tydligt. Den täcker hela ängen. Men så fort vi kommer närmare börjar den skingras. När vi kommit fram, böjer oss ner och inspekterar en enskild prästkrage på ängen syns ingen dimma alls. Varje detalj kan tydligt fokuseras. Varje verkan kan härledas till en logisk orsak. Dimman framstår som ett hjärnspöke, en fantasi, en bortförklaring som ignorerar fakta. Men den finns där, och enda orsaken till att vi inte ser den är att vi är för nära, och att hela vårt perspektiv är förvrängt pga den. Ja, för någon som står kvar på den ursprungliga platsen på avstånd framstår nu vi själva som helt inneslutna av den.

Vad följer nu av detta? Jag tror slutsatsen som behöver dras är att vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att inte å ena sidan fastna i fällan att se kvinnor som offer i alla situationer, som oskyldiga straffas ”för att de är kvinnor”. Det är sällan en med fakta överensstämmande analys. Samtidigt måste vi se och erkänna att dimman finns där, och att den påverkar våra perspektiv. Gör att till exempel kvinnliga ledare, allt annat lika, ofta bedöms hårdare än manliga. Gör att kvinnor, allt annat lika, har svårare att ta sig fram i karriären, få högre lön, eller i dagliga situatuioner finna respekt för sina åsikter.

Huruvida knytblusmanifestaioner hjälper eller stjälper en sådan medvetenhet är svårt att sia om, men min känsla är att det offentliga samtalet behöver ta nya vändningar. Det Sverige behöver är knappast mer polarisering eller fler ”lägerbildningar” enligt rådande kvällspressdramarturgi. Under det gångna året har jag sett flera debattartiklar med rubriken ”vi behöver ett vuxet samtal om…” Jag tror det träffar huvudet på spiken. Vuxna samtal kännetecknas av nyans och förmågan till att hålla fler pespektiv i fokus samtidigt. En förmåga som i stor utsträckning saknas helt i samtidsdebatten, och som cirkusen runt Svenska Akademien bara är ett sorgligt exempel på.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”Vilddjurets märke” och chip i handen

Det här inlägget riktar sig särskilt till kristna med en pingst-karismatisk bakgrund. Kristna från andra traditioner kommer kanske inte känna igen något av detta, då det är kopplat till en viss bibelsyn och inte minst en viss sorts tolkning av profetiska och apokalyptiska texter som varit och fortfarande är vanligt förekommande inom denna del av kristenheten.

De senaste dagarna har jag återigen sett lite delningar av artiklar om ”chip i handen” ackompanjerade av de sedvanliga referenserna till ”vilddjurets märke” i Uppenbarelseboken. Detta sker med jämna mellanrum inom den karismatiska frikyrkovärlden.

Jag vill nu inte alls starta en debatt, men en sak funderar jag över. Så länge jag kan minnas har ”vilddjurets märke” i kristna karismatiska kretsar kopplats till ny teknik. Först hade det väl med kreditkort och streckkoder att göra, och senare kom detta med inplanterade chip på tapeten.

Även om man bortser från alla bibelhermeneutiska frågor som omger den självklara identifikationen av ett symboliskt koncept hämtat från en antik apokalyptisk text med något så konkret som ett modernt chip i handen (och tro mig, dessa frågor är många), så är det en sak i sammanhanget som ofta slår mig.

Som kristna bör vi göra en etisk reflektion runt vår teologi, och jag undrar vad som kan vara så moraliskt syndigt och fruktansvärt med att operera in ett chip i handen? Jag har aldrig fått det förklarat för mig.

”Det ger överheten information om oss själva”. Ok, men för det första ger vi redan massor av information om oss själva till Gu’ vet vilka aktörer genom datoranvändning, kreditkort, sociala medier och annat. För det andra har folk alltid gett överheten information om sig själva på olika sätt. För det tredje, och viktigast av allt: varför är detta syndigt?

”Det underlättar kontroll av människor och skulle kunna användas som ett redskap vid förföljelse av kristna.” Absolut, och det är en nog så god anledning till att vara skeptisk mot allt som ger staten ökad kontroll över och insyn i människors liv, men återigen, varför är det syndigt?

Den som bär ”vilddjurets märke” i Uppenbarelseboken är inget oskyldigt offer. Han eller hon har tillbett vilddjurets bild och ”skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare, och han skall pinas med eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet.” (Upp 14:9)

Ganska tufft straff för att inte ha hängt med i de senaste karismatiska trendtolkningarna av obskyra bibelpassager, eller hur?

Mitt problem med dessa dramatiska nutidstolkningar av Uppenbarelseboken (och andra apokalyptiska texter) ligger inte så mycket i själva metoderna (även om jag som bibelvetare har en del professionellt att säga om dem) utan i den skrämselpropaganda de genererar.

De leder till att kristna går omkring och är vaksamma inför allt möjligt, skeptiska mot varje ny teknologisk och vetenskaplig landvinning, livrädda för att missförstå någon profetisk signal och därför av misstag hamna bland de okunniga och dras med i de ondas gäng. Nyfikenhet på livet och modern utveckling kvävs av en rädsla för att ledas av ”tidsandan” och därmed råka gå antikrists ärenden.

Detta själ fokus från verkliga problem och verklig ondska i samhället som vi borde fokusera vår energi på att bekämpa. Om vi vill leva som om våra handlingar betyder nått i den här världen är det egna samvetet och god etisk självreflektion bättre guider än spekulativa apokalypstolkningar som ändrar sig vart tjugonde år, allteftersom teknik och vetenskap utvecklas.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Några tankar kring samvetet

Detta med samvete är intressant, tycker jag. Vad är det för något, och hur ska vi förstå det? Jag tänkte några tankar kring detta i morse som jag beslutade mig för att skriva ner.

Disclaimer: jag har inte studerat detta alls och därför finns det säkert jättemånga insiktsfulla tankar om ämnet som jag inte tagit del av. Detta är bara några högst personliga, ofärdiga, amatörfilosofiska grubblerier.

Själv kan jag formulera två alternativa sätt att se på samvetet:

1.  Som något absolut givet (av Gud) med mer eller mindre fasta former och normer. Människan vet intuitivt vad som grundläggande är rätt och fel och detta är nedlagt av Gud i absoluta termer. De som leds av sitt samvete till att göra gott, leds därför i någon mån av Guds röst i deras inre. Motsvarande, de som gör ont, synbarligen obesvärade av sitt samvete, har endast valt att inte lyssna till detta och därigenom förhärdat sig så mycket att de inte hör eller känner av samvetens maning längre. Samvetet finns alltid där, omutbart och oföränderligt, men som människor kan vi välja att lyssna till det eller att ignorera det.

2.  En alternativ syn är att samvetet är något relativt, dvs något som konstrueras i relation till våra djupast hållna värderingar. Enligt denna syn blir samvetet inte så mycket Guds röst som vår egen, och dess syfte blir då att hålla oss genuina och sanna mot oss själva. Med denna syn blir samvetets ramar inte absoluta, utan exakt lika mycket eller lite föränderliga som våra värderingar. En människas djupvärderingar förblir normalt förhållandevis stabila över lång tid, men de kan även förändras drastiskt under korta tidsperioder, t.ex. vid livskriser. När detta sker förändras även samvetets parametrar, och gränserna för vad samvetet tillåter kan både vidgas och snävas in.

Som kristen är det lätt att nästan med automatisk skriva under på alternativ ett ovan. Det stämmer väl överens med den kristna narrativen om människan som en moralisk varelse, om sanningar och moraliska värden som absoluta, om Gud som allas domare, samt om alla människors ansvar inför Gud. Om varje människa i sitt samvete intuitivt känner till Guds lag, kan ingen ursäkt finnas för att inte följa den.

Men hur väl stämmer alternativ ett överens med våra egna erfarenheter? De flesta upplever nog ändå hur samvetets gränser skiftar under livets gång. För egen del har det gått åt båda hållen. Vissa saker som skulle varit otänkbara för mig för 20 år sedan, kan jag utan några betänkligheter ägna mig åt i dag och andra saker som inte besvärade mig alls vid den tiden utgör betydligt större problem för mig nu. Så vilka gränser är då de sanna, av Gud givna? Dem jag upplevde som 20-åring eller dem jag upplever idag? Eller dem som mina vänner upplever, som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med mina egna? Beror dessa skillnader på att ingen av oss helt förmår lyssna till våra samveten och att vi därför alla, i någon mån, är ”förhärdade” på olika områden, eller har Gud gett oss alla olika gränser för olika tider? Om det senare, hur kan ett sådant relativistiskt samvete leda oss i enlighet med Guds oföränderliga vilja?

Denna samvetets flexibilitet, både mellan individer och inom samma individ, gör att jag har svårt att tänka runt samvetet i enlighet med modell ett. Men går det då att som kristen tänka runt samvetet i termer av alternativ 2? Att samvetet faktiskt inte är så mycket Guds röst i våra hjärtan som vår egen, och att dess syfte är att leda oss i enlighet med de värderingar vi bär på?

Jag tror det. En sådan syn utesluter inte att samvetet kan vara människan givet av Gud, men syftet kan då inte längre ses som att vara en kanal för Guds röst rakt in i våra liv. Enligt klassisk kristen praktik och teologi möter människan Gud genom bönen, Skriften och sakramenten. Det är där vi tar del av Kristus, lyssnar till Guds röst och möter den Uppståndne.

Samvetet, däremot, behöver inte förstås som bärande på samma funktion. Det kan i stället ses som ett redskap för människan att kunna förbli hel och harmonisk. Autentisk och genuin. En röst, som i situationer vilka kanske kräver snabba och ogenomtänkta beslut, hjälper oss att förbli trogna oss själva och handla i enlighet med våra djupast hållna värderingar. Det betyder att mitt samvete kanske inte alltid har rätt i någon absolut bemärkelse (beroende på vilka värderingar jag bär på), men följer jag det kan jag i alla fall vara säker på att jag agerar utifrån vad som verkligen finns i mitt eget hjärta. Och bara det kan ju leda till vissa insikter.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Några tankar om tro och förtröstan

”I begynnelsen var Ordet”, säger evangelisten, ”och Ordet blev kött”. Kristen tro centreras runt detta mysterium. När Gud blir människa i Jesus Kristus, benämns han som Guds ord, eller kanske Guds budskap, som det grekiska ordet logos också kan översättas.

Jesus är Guds budskap till oss. Inte bara hans undervisning eller mirakler utan hela hans liv utgör detta budskap. Under ca 30 år fick världen ett fönster in i himlen. Mötet mellan kosmos och den Inkarnerade och Uppståndne resulterade i en livsexplosion och en ny skapelse. Det är vittnesbörd från detta möte mellan himmel och jord som Nya testamentet består av. Människor som mött den Uppståndne och fått se verkligheten förvandlad, fångade glimtar, erfarenheter och upplevelser som de bevarade och förmedlade till världen.

Det är därför evangelierna är mer än historieskrivning. De är nedtecknade erfarenheter av Honom som står bortom tid och rum, men som klev in i tiden och blev en del av mänskligheten. Det är skrifter som syftar till att generera tro på den Uppståndne.

”Tro” är ett trubbigt ord att översätta det grekiska begreppet pistis, eftersom det ger associationer till intellektuellt försanthållande. Men när Skriften talar om tro på Kristus, den tro som frälser och upprättar, åsyftas något som ligger närmare det svenska ordet förtröstan.

Kristen tro innehåller visserligen dogmer, dvs utsagor om verkligheten. Men dogmer utgör inte trons kärna utan dess ramverk, där relationen till Kristus är det centrala. Mötet med Kristus i bönen och i mässan, i förtröstan under lidande och uthållighet i hoppet, är det som kännetecknar ett kristet liv, inte en lista av intellektuella ståndpunkter som måste omfattas.

Vår kunskap är ett styckverk, säger Paulus, men ändå finns det få saker som stressar oss frikyrkokristna så mycket som att inte ha svar på allt. När någon har frågor om Gud, tillvaron, människan och ibland även framtiden vill vi gärna kunna tillhandahålla det Slutgiltiga Svaret, med kartor och diagram om så behövs. Med Den Stora Instruktionsboken som ofelbar guide. Inga frågor får finnas kvar, inga tvivel, inga mörka hörn eller oupplysta vinklar.

Men Skriftens syfte är inte att stilla vårt intellekts nyfikenhet eller skingra alla dimmor runt verklighetens beskaffenhet, hur gärna vi än vill det. Dess syfte är att leda oss in i en relation med den Uppståndne. När Skriften uppmuntrar oss att tro är det inte en kravtyngd befallning utan en inbjudan. En inbjudan till liv, till relation, och bort från krampaktig fruktan.

Därför behöver vi inte vara rädda för tvivlet och dunklet. Det är en del av vandringen i den tro som en dag ska bytas mot åskådning. Här ser vi allt som i en spegel, där ska vi se Honom sådan Han är. Vi behöver inte slå knut på oss själva eller tvinga in vårt intellekt i fyrkantiga förklaringsmodeller kring hur allt ligger till. Det är inte vad kristen tro handlar om.

Det Gud kallar oss till är ett liv i förtröstan, i gemenskap med honom som i sin person är Sanningen och Livet, och som möter oss både på klara höjder och bland skuggorna i dalen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Reflektion runt Adam-debatten och viss frikyrklig bibelsyn

Under den senaste tiden har en debatt rasat i frikyrkosverige. Epicentrum är pastorn och fd EFK-ordföranden Stefan Swärds blogg, men inlägg har även publicerats på tidningarna Dagen och Världens Idags debattsidor. Sakfrågan har i allmänhet cirkulerat runt tolkningen av 1 Mos 1-3, dvs Bibelns skapelseberättelse(r), samt i synnerhet huruvida Bibelns Adam och Eva av kristna måste förstås som verkliga historiska personer.

Jag har egentligen inte tänkt fortsätta sakdebatten här – den har som sagt förts och förs fortfarande på olika håll, och den som är intresserad av att ta del av argument från olika perspektiv kan med fördel besöka nämnda websidor. Däremot ska jag göra ett litet försök att summera den, samt reflektera vidare.

Tonläget har ofta varit ganska högt, inte minst från dem som försvarat tron på en ”historisk” Adam. Stefan Swärd inledde med att hävda att om den tolkningen övergavs finns ingen kristen tro kvar. Teologen Anders Gerdmar har fortsatt i liknande anda, t.ex i en debattartikel där han hävdar att om tron på en historisk Adam urholkas ”är vår tro en bluff, och då är vi de ömkligaste av människor.” Den sista delen av den meningen är ett citat av Paulus som uttalar sig om tron på Jesu uppståndelse. En specifik tolkning av en given bibelberättelse sätts alltså i jämställd relation med den kristna trons absoluta centrum.

Att det är svårt att skapa en vettig diskussion mot bakgrund av sådana deklarationer säger sig självt, men debatt har ändå förts. Argumenten mot tron på en historisk Adamsgestalt, som den porträtteras i Bibelns inledande kapitel, har framförallt två bottnar:

Texten. Argumentet här utgår från den grundläggande bibelvetenskapliga principen att man i tolkning av antika texter (och moderna, för den delen) måste ta hänsyn till vilken sorts text det handlar om. Här har argument förts fram att 1 Mos 1-3 inte är historieskrivning i modern mening utan beskriver människans och jordens ursprung med vad som ofta kallas ett mytiskt språk. En myt är i detta sammanhang inte detsamma som saga eller fantasi utan helt enkelt en berättelse som förmedlas genom ett bildligt språk. Denna berättelse kan ha en historisk resonansbotten, men fokus ligger på budskapet, inte detaljerna. Utöver det utgår berättelsen även från en antik världsbild, som t.ex. innefattade ett fast himlavalv samt en kupol över himlen som utestängde vattnet ovanför. Även en ”bibeltroende” måste förhålla sig till att antikens författare såg annorlunda på världen samt frågan hur en text är avsedd att förstås – en bokstavlig tolkning av något som inte är ämnat att tas bokstavligt är inte en bibeltrogen tolkning utan en vantolkning. Så diskussionen här har främst hamnat om vilken typ av text/genre 1 Mos 1-3 tillhör, och vilka tolkningsmöjligheter som existerar i relation till detta.

Naturvetenskapen. Argumentet här är att det modern vetenskap kan berätta för oss om jordens och livets tillkomst samt inte minst det modern DNA-forskning kan visa vg människans ursprung och utveckling inte är något vi bara kan välja att ignorera. En ”mytisk” eller budskapfokuserad tolkning av skapelseberättelksen har inga problem att förhålla sig till det. En sådan läsning kan se att skapelseberättelsens syfte inte är att svara på frågor som ”hur” eller ”när” (naturvetenskapens område) utan ”vem” och ”varför”.

I Bibelns första tre kapitel får vi veta att människan är särskilt skapad och utvald av Gud samt att hon har fått ett mandat att vårda jorden. Vi får veta att skapelsen är god och att människan är formad till Guds avbild. Vi får också kunskap om människans uppror, att hon vände sig bort från Gud och att skapelsen därför hamnade under förbannelse.Detta är budskapet, sanningarna som en troende ser förmedlas genom texten.

Allt runtomkring, en urträdgård med undergörande frukt och talande ormar, är rekvisita – dvs delar av berättelsen – och inte nödvändigtvis något som (för att citera Pekka Mellergård) ”en rätt placerad TV-kamera” skulle kunnat fånga upp. Så lyder argumentet. Och det går utmärkt att vara ”bibeltroende” även med en sådan syn. Inget av klassisk kristen teologi går förlorad. Det innebär heller inte att skapelsens eller syndafallets historicitet förnekas utan dessa urhändelser i den mänskilga historien beskrivs här med bildlig/mytisk språkdräkt.

Argumenten mot  #1 (texten) har dels centrerats runt detta med genre, men också runt hur skapelseberättelsen tolkats av NT:s författare. Argumentet där har varit att eftersom Jesus och Paulus tycks ha talat om Adam som en fysisk person så måste denne också ha varit det.  Men för det första går inget av det Paulus har att säga teologiskt i relation till Adam förlorat om denne förstås som en arketyp eller symbol för mänskligheten snarare än en fysisk person. Det är mycket möjligt och kanske till och med sannolikt att Paulus uppfattade Adam som en historisk person eftersom han inte hade någon konkret anledning att inte göra det. Det betyder dock inte att vi måste göra det. För vilken bibelsyn gör gällande att vi måste se på världen exakt likadant som apostlarna – vilka levde för 2000 år sedan?

Argumenten mot #2 (naturvetenskapen) är mer intressanta, för de finns egentligen inte. Försöker man pressa vissa debattörer på denna punkt möts man ofta med ett svar som liknar ”jag är inte naturvetare, så detta vill jag inte diskutera”. Det är ett ok argument om man som exeget håller sig inom texten, eller som historiker håller sig till det som en historiker kan undersöka, men när man tar på sig rollen att tala om verklighetens beskaffenhet samt om mänskligt/biologiskt ursprung, kliver man in på naturvetenskapliga områden och då får man vara beredd att spela det spelet.

De enda argument som då och då kommer fram mot #2 innehåller referenser till kreationistiska hemsidor som t.ex genesis.nu. Kreationism, är det viktigt att påpeka, är inte liktydligt med skapelsetro. Det går alldeles utmärkt att som kristen instämma i trosbekännelsens första artikel utan att vara kreationist.

Kreationsim är istället ett förment vetenskapligt försök att harmonisera vetenskapliga upptäckter med en ofta extremt bokstavlig tolkning av Bibelns berättelser. Jag skriver ”förment” eftersom det egentligen inte har något med vetenskaplighet att göra.

Den vetenskapliga metoden går ut på att så förutsättningslöst som möjligt, och med öppet sinne, undersöka verkligheten och sedan dra slutsatser om dess beskaffenhet. För att kunna göra det krävs givetvis struktur. En teori skapas vars hållbarhet sedan prövas, men i slutändan överges också teorin om den inte på ett tillfredställande sätt kan förklara verkligheten, eller om den kan ersättas av en annan teori som kan förklara observationerna bättre och enklare. Det är så ny vetenskap formas. Vetenskap är givetvis aldrig helt objektiv, eftersom varje forskares slutsatser påverkas av hennes egen föreställningsvärld, men det är också därför som vetenskap bedrivs intersubjektivt, dvs så att ngn annan ska kunna återupprepa experiment och få samma resultat. Vetenskaplig konsensus, dvs den samlade expertåsikten inom ett område, är också viktig att beakta, då den fungerar som ett skydd mot att enstaka halvgalna forskares vilda teorier får spridning och accepteras. Därför finns också peer-reviewing och andra sätt att slå vakt om vetenskaplig kvalitet inom den akademiska världen.

Kreationism är motsatsen till allt detta. En kreationst kommer till bordet med en färdig uppfattning om hur saker och ting ligger till, som är skapad utifrån en ofta extremt bokstavlig och vårdslös läsning av Bibeln. Bibelsynen som ligger bakom är nästan en magisk sådan. Bibeln ses som en enhetlig samling av skrifter, helt och hållen skriven av Gud – närmast verbalinspiratoriskt – eftersom varje bokstav och ord kan antas ha medvetet placerats där av Gud själv. Kreationisten tar detta färdiga paket av åsikter om hur världen är beskaffad, och försöker harmonisera dem med naturvetenskapliga observationer. Det sovras, väljs och vrakas. Det som inte passar in i modellen tas bort, detaljer som kan ses som stärka en tes man redan har belyses, och brister i den allmänna vetenskapliga kunskapen lyfts upp och förstärks, för att så in tvivel på den vetenskapliga metoden i troendes sinnen.

I mina ögon är det en tragisk rörelse, som står både för usel vetenskap och usel bibeltolkning.

Talespersonen för Föreningen Genesis, vars argument en del debattörer som sagt refererat till, har precis nu i dagarna skrivit ett blogginlägg där han berättar om en bok han skrivit. I denna bok redogör han tydligen i detalj för hur vi kan räkna ut exakt vilket årtal Jesus kommer tillbaka till jorden, helt utifrån Bibelns inre referenser och utan input från ”sekulära” källor.

Sådan är bibelsynen – en magisk trollbok, full av hemliga koder och insikter, som bara den insatte, med rätt teorier och en miniräknare kan knäcka. Det är så långt ifrån ett sunt, kristet förhållningsätt till den heliga Skrift, världen och tillvaron i stort som det går att komma.

Det har i debatten hävdats att frikyrkan behöver föra samtal kring bibelsyn. Jag håller med, för det jag sett prov på under de senaste veckorna har gjort mig alarmerad. Hur ska tänkande människor, som vill bejaka sin kristna tro men även förstå den värld de lever i, kunna finna en plats i frikyrkan? Enligt en del linjer jag sett dras upp de senaste veckorna verkar det knappast möjligt.

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Stefan Swärd om ”liberalteologi” och skapelseberättelsen

I en märklig ledare i Världen Idag, drar Stefan Swärd (återigen) en lans mot det han kallar ”liberalteologi”. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom det alltid är svårt att förstå exakt vad som avses med termen. Historiskt går den att definiera, men i konservativ kristen retorik/apologetik kan den betyda nära nog vad som helst. Swärd målar med breda penslar och beskriver en teologi som förnekar kristna grundläror, relativiserar moral och även låg bakom den tyska kyrkans anpassning till nazismen. En från hans teologiska läger sett ganska allmän och harmlös text tills vi kommer till det avslutande stycket:

”Ett teologiskt seminarium som till exempel lär ut att första delen av 1 Mosebok är en gammal myt, utan historisk förankring, är präglad av liberalteologi. Bibeltroende kan inte ge stöd till en sådan verksamhet.”

Det är en väldigt märklig avslutning. För det första låter det som en medveten attack på ett specifikt teologiskt seminarium – varför annars uttrycka det på detta sätt? – men vi får inte veta vilket. Och hur hänger det han radat upp av förnekelse av grundläggande kristna läror, moraliskt förfall, nazism och allt möjligt, ihop med olika uppfattningar om hur en specifik bibelberättelse bör tolkas?

Den tröttsamma dikotomin känns igen: antingen måste varje bibelberättelse tolkas, förstås och accepteras som detaljerad historisk verklighetsbeskrivning, ner till varje tuggad frukt och talande orm, eller så får man inte kalla sig bibeltroende. Än mer, om du är lärare vid ett seminarium och undervisar något annat, så kan bibeltroende inte ens stödja den verksamheten.

Swärd har tidigare varit ordförande för EFK, ett av Sveriges största frikyrkosamfund, så det är inte vem som helst som uttalar sig. Det är en inflytelserik kristen ledare det handlar om, och därför vore en del förtydliganden på sin plats.

Det skulle vara bra om Swärd ville definiera exakt vad man måste omfatta för uppfattningar för att kunna kallas ”bibeltroende”. En symbolisk/poetisk förståelse av skapelseberättelsen är uppenbarligen inte möjlig, och då väcks ju frågan exakt hur detta tar sig i uttryck.

  • Är en bokstavlig, ”historisk” tolkning av samtliga gammaltestamentliga berättelser den enda möjliga hållningen för ”bibeltroende” kristna?
  • Måste t.ex. kristna tro att jorden är 6000-10000 år gammal, vilket en ”bibeltrogen” läsning av GTs kronologi tycks göra gällande?
  • Får en ”bibeltroende” kristen acceptera evolutionsteorin och andra naturvetenskapliga sanningar som tycks kontrastera mot bibliska författares världsbild?
  • Kan en kristen överhuvudtaget engagera sig i vetenskapligt grundade bibliska studier, utan att på förhand bestämt sig för hur Sanningen ser ut?

Det vore bra om ledare som Swärd spottade ur skägget och sa vad de verkligen tycker. Det går inte att i ena ögonblicket göra gällande att man är för bildning och vetenskap, för att i nästa avfärda kristna som använder och accepterar just vetenskapliga metoder för att förstå världen, tillvaron, historien och ja, även Skriften. Om det är en återgång till gamla tiders pingstkarismatiskt utbildningsförakt som förordas, är det bra om det sägs öppet.

Jag kommer osökt att tänka på den gamle kyrkofadern Augustinus och avslutar med ett citat från hans egen reflektion runt skapelseberättelsen:

Usually, even a non-Christian knows something about the earth, the heavens, and the other elements of the world, about the motion and orbit of the stars and even their size and relative positions, about the predictable eclipses of the sun and moon, the cycles of the years and the seasons, about the kinds of animals, shrubs, stones, and so forth, and this knowledge he holds to as being certain from reason and experience. Now, it is a disgraceful and dangerous thing for an infidel to hear a Christian, presumably giving the meaning of Holy Scripture, talking nonsense on these topics; and we should take all means to prevent such an embarrassing situation, in which people show up vast ignorance in a Christian and laugh it to scorn.

The shame is not so much that an ignorant individual is derided, but that people outside the household of faith think our sacred writers held such opinions, and, to the great loss of those for whose salvation we toil, the writers of our Scripture are criticized and rejected as unlearned men.

If they find a Christian mistaken in a field which they themselves know well and hear him maintaining his foolish opinions about our books, how are they going to believe those books in matters concerning the resurrection of the dead, the hope of eternal life, and the kingdom of heaven, when they think their pages are full of falsehoods on facts which they themselves have learnt from experience and the light of reason?

Reckless and incompetent expounders of Holy Scripture bring untold trouble and sorrow on their wiser brethren when they are caught in one of their mischievous false opinions and are taken to task by those who are not bound by the authority of our sacred books. For then, to defend their utterly foolish and obviously untrue statements, they will try to call upon Holy Scripture for proof and even recite from memory many passages which they think support their position, although they understand neither what they say nor the things about which they make assertion.

(Augustinus, The Literal Meaning of Genesis)

Tur att Augustinus inte undervisade vid ett frikyrkligt seminarium. Tveksamt om ”bibeltroende” kristna hade kunnat stödja det.

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer