Några tankar kring samvetet

Detta med samvete är intressant, tycker jag. Vad är det för något, och hur ska vi förstå det? Jag tänkte några tankar kring detta i morse som jag beslutade mig för att skriva ner.

Disclaimer: jag har inte studerat detta alls och därför finns det säkert jättemånga insiktsfulla tankar om ämnet som jag inte tagit del av. Detta är bara några högst personliga, ofärdiga, amatörfilosofiska grubblerier.

Själv kan jag formulera två alternativa sätt att se på samvetet:

1.  Som något absolut givet (av Gud) med mer eller mindre fasta former och normer. Människan vet intuitivt vad som grundläggande är rätt och fel och detta är nedlagt av Gud i absoluta termer. De som leds av sitt samvete till att göra gott, leds därför i någon mån av Guds röst i deras inre. Motsvarande, de som gör ont, synbarligen obesvärade av sitt samvete, har endast valt att inte lyssna till detta och därigenom förhärdat sig så mycket att de inte hör eller känner av samvetens maning längre. Samvetet finns alltid där, omutbart och oföränderligt, men som människor kan vi välja att lyssna till det eller att ignorera det.

2.  En alternativ syn är att samvetet är något relativt, dvs något som konstrueras i relation till våra djupast hållna värderingar. Enligt denna syn blir samvetet inte så mycket Guds röst som vår egen, och dess syfte blir då att hålla oss genuina och sanna mot oss själva. Med denna syn blir samvetets ramar inte absoluta, utan exakt lika mycket eller lite föränderliga som våra värderingar. En människas djupvärderingar förblir normalt förhållandevis stabila över lång tid, men de kan även förändras drastiskt under korta tidsperioder, t.ex. vid livskriser. När detta sker förändras även samvetets parametrar, och gränserna för vad samvetet tillåter kan både vidgas och snävas in.

Som kristen är det lätt att nästan med automatisk skriva under på alternativ ett ovan. Det stämmer väl överens med den kristna narrativen om människan som en moralisk varelse, om sanningar och moraliska värden som absoluta, om Gud som allas domare, samt om alla människors ansvar inför Gud. Om varje människa i sitt samvete intuitivt känner till Guds lag, kan ingen ursäkt finnas för att inte följa den.

Men hur väl stämmer alternativ ett överens med våra egna erfarenheter? De flesta upplever nog ändå hur samvetets gränser skiftar under livets gång. För egen del har det gått åt båda hållen. Vissa saker som skulle varit otänkbara för mig för 20 år sedan, kan jag utan några betänkligheter ägna mig åt i dag och andra saker som inte besvärade mig alls vid den tiden utgör betydligt större problem för mig nu. Så vilka gränser är då de sanna, av Gud givna? Dem jag upplevde som 20-åring eller dem jag upplever idag? Eller dem som mina vänner upplever, som inte nödvändigtvis stämmer helt överens med mina egna? Beror dessa skillnader på att ingen av oss helt förmår lyssna till våra samveten och att vi därför alla, i någon mån, är ”förhärdade” på olika områden, eller har Gud gett oss alla olika gränser för olika tider? Om det senare, hur kan ett sådant relativistiskt samvete leda oss i enlighet med Guds oföränderliga vilja?

Denna samvetets flexibilitet, både mellan individer och inom samma individ, gör att jag har svårt att tänka runt samvetet i enlighet med modell ett. Men går det då att som kristen tänka runt samvetet i termer av alternativ 2? Att samvetet faktiskt inte är så mycket Guds röst i våra hjärtan som vår egen, och att dess syfte är att leda oss i enlighet med de värderingar vi bär på?

Jag tror det. En sådan syn utesluter inte att samvetet kan vara människan givet av Gud, men syftet kan då inte längre ses som att vara en kanal för Guds röst rakt in i våra liv. Enligt klassisk kristen praktik och teologi möter människan Gud genom bönen, Skriften och sakramenten. Det är där vi tar del av Kristus, lyssnar till Guds röst och möter den Uppståndne.

Samvetet, däremot, behöver inte förstås som bärande på samma funktion. Det kan i stället ses som ett redskap för människan att kunna förbli hel och harmonisk. Autentisk och genuin. En röst, som i situationer vilka kanske kräver snabba och ogenomtänkta beslut, hjälper oss att förbli trogna oss själva och handla i enlighet med våra djupast hållna värderingar. Det betyder att mitt samvete kanske inte alltid har rätt i någon absolut bemärkelse (beroende på vilka värderingar jag bär på), men följer jag det kan jag i alla fall vara säker på att jag agerar utifrån vad som verkligen finns i mitt eget hjärta. Och bara det kan ju leda till vissa insikter.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Några tankar om tro och förtröstan

”I begynnelsen var Ordet”, säger evangelisten, ”och Ordet blev kött”. Kristen tro centreras runt detta mysterium. När Gud blir människa i Jesus Kristus, benämns han som Guds ord, eller kanske Guds budskap, som det grekiska ordet logos också kan översättas.

Jesus är Guds budskap till oss. Inte bara hans undervisning eller mirakler utan hela hans liv utgör detta budskap. Under ca 30 år fick världen ett fönster in i himlen. Mötet mellan kosmos och den Inkarnerade och Uppståndne resulterade i en livsexplosion och en ny skapelse. Det är vittnesbörd från detta möte mellan himmel och jord som Nya testamentet består av. Människor som mött den Uppståndne och fått se verkligheten förvandlad, fångade glimtar, erfarenheter och upplevelser som de bevarade och förmedlade till världen.

Det är därför evangelierna är mer än historieskrivning. De är nedtecknade erfarenheter av Honom som står bortom tid och rum, men som klev in i tiden och blev en del av mänskligheten. Det är skrifter som syftar till att generera tro på den Uppståndne.

”Tro” är ett trubbigt ord att översätta det grekiska begreppet pistis, eftersom det ger associationer till intellektuellt försanthållande. Men när Skriften talar om tro på Kristus, den tro som frälser och upprättar, åsyftas något som ligger närmare det svenska ordet förtröstan.

Kristen tro innehåller visserligen dogmer, dvs utsagor om verkligheten. Men dogmer utgör inte trons kärna utan dess ramverk, där relationen till Kristus är det centrala. Mötet med Kristus i bönen och i mässan, i förtröstan under lidande och uthållighet i hoppet, är det som kännetecknar ett kristet liv, inte en lista av intellektuella ståndpunkter som måste omfattas.

Vår kunskap är ett styckverk, säger Paulus, men ändå finns det få saker som stressar oss frikyrkokristna så mycket som att inte ha svar på allt. När någon har frågor om Gud, tillvaron, människan och ibland även framtiden vill vi gärna kunna tillhandahålla det Slutgiltiga Svaret, med kartor och diagram om så behövs. Med Den Stora Instruktionsboken som ofelbar guide. Inga frågor får finnas kvar, inga tvivel, inga mörka hörn eller oupplysta vinklar.

Men Skriftens syfte är inte att stilla vårt intellekts nyfikenhet eller skingra alla dimmor runt verklighetens beskaffenhet, hur gärna vi än vill det. Dess syfte är att leda oss in i en relation med den Uppståndne. När Skriften uppmuntrar oss att tro är det inte en kravtyngd befallning utan en inbjudan. En inbjudan till liv, till relation, och bort från krampaktig fruktan.

Därför behöver vi inte vara rädda för tvivlet och dunklet. Det är en del av vandringen i den tro som en dag ska bytas mot åskådning. Här ser vi allt som i en spegel, där ska vi se Honom sådan Han är. Vi behöver inte slå knut på oss själva eller tvinga in vårt intellekt i fyrkantiga förklaringsmodeller kring hur allt ligger till. Det är inte vad kristen tro handlar om.

Det Gud kallar oss till är ett liv i förtröstan, i gemenskap med honom som i sin person är Sanningen och Livet, och som möter oss både på klara höjder och bland skuggorna i dalen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Reflektion runt Adam-debatten och viss frikyrklig bibelsyn

Under den senaste tiden har en debatt rasat i frikyrkosverige. Epicentrum är pastorn och fd EFK-ordföranden Stefan Swärds blogg, men inlägg har även publicerats på tidningarna Dagen och Världens Idags debattsidor. Sakfrågan har i allmänhet cirkulerat runt tolkningen av 1 Mos 1-3, dvs Bibelns skapelseberättelse(r), samt i synnerhet huruvida Bibelns Adam och Eva av kristna måste förstås som verkliga historiska personer.

Jag har egentligen inte tänkt fortsätta sakdebatten här – den har som sagt förts och förs fortfarande på olika håll, och den som är intresserad av att ta del av argument från olika perspektiv kan med fördel besöka nämnda websidor. Däremot ska jag göra ett litet försök att summera den, samt reflektera vidare.

Tonläget har ofta varit ganska högt, inte minst från dem som försvarat tron på en ”historisk” Adam. Stefan Swärd inledde med att hävda att om den tolkningen övergavs finns ingen kristen tro kvar. Teologen Anders Gerdmar har fortsatt i liknande anda, t.ex i en debattartikel där han hävdar att om tron på en historisk Adam urholkas ”är vår tro en bluff, och då är vi de ömkligaste av människor.” Den sista delen av den meningen är ett citat av Paulus som uttalar sig om tron på Jesu uppståndelse. En specifik tolkning av en given bibelberättelse sätts alltså i jämställd relation med den kristna trons absoluta centrum.

Att det är svårt att skapa en vettig diskussion mot bakgrund av sådana deklarationer säger sig självt, men debatt har ändå förts. Argumenten mot tron på en historisk Adamsgestalt, som den porträtteras i Bibelns inledande kapitel, har framförallt två bottnar:

Texten. Argumentet här utgår från den grundläggande bibelvetenskapliga principen att man i tolkning av antika texter (och moderna, för den delen) måste ta hänsyn till vilken sorts text det handlar om. Här har argument förts fram att 1 Mos 1-3 inte är historieskrivning i modern mening utan beskriver människans och jordens ursprung med vad som ofta kallas ett mytiskt språk. En myt är i detta sammanhang inte detsamma som saga eller fantasi utan helt enkelt en berättelse som förmedlas genom ett bildligt språk. Denna berättelse kan ha en historisk resonansbotten, men fokus ligger på budskapet, inte detaljerna. Utöver det utgår berättelsen även från en antik världsbild, som t.ex. innefattade ett fast himlavalv samt en kupol över himlen som utestängde vattnet ovanför. Även en ”bibeltroende” måste förhålla sig till att antikens författare såg annorlunda på världen samt frågan hur en text är avsedd att förstås – en bokstavlig tolkning av något som inte är ämnat att tas bokstavligt är inte en bibeltrogen tolkning utan en vantolkning. Så diskussionen här har främst hamnat om vilken typ av text/genre 1 Mos 1-3 tillhör, och vilka tolkningsmöjligheter som existerar i relation till detta.

Naturvetenskapen. Argumentet här är att det modern vetenskap kan berätta för oss om jordens och livets tillkomst samt inte minst det modern DNA-forskning kan visa vg människans ursprung och utveckling inte är något vi bara kan välja att ignorera. En ”mytisk” eller budskapfokuserad tolkning av skapelseberättelksen har inga problem att förhålla sig till det. En sådan läsning kan se att skapelseberättelsens syfte inte är att svara på frågor som ”hur” eller ”när” (naturvetenskapens område) utan ”vem” och ”varför”.

I Bibelns första tre kapitel får vi veta att människan är särskilt skapad och utvald av Gud samt att hon har fått ett mandat att vårda jorden. Vi får veta att skapelsen är god och att människan är formad till Guds avbild. Vi får också kunskap om människans uppror, att hon vände sig bort från Gud och att skapelsen därför hamnade under förbannelse.Detta är budskapet, sanningarna som en troende ser förmedlas genom texten.

Allt runtomkring, en urträdgård med undergörande frukt och talande ormar, är rekvisita – dvs delar av berättelsen – och inte nödvändigtvis något som (för att citera Pekka Mellergård) ”en rätt placerad TV-kamera” skulle kunnat fånga upp. Så lyder argumentet. Och det går utmärkt att vara ”bibeltroende” även med en sådan syn. Inget av klassisk kristen teologi går förlorad. Det innebär heller inte att skapelsens eller syndafallets historicitet förnekas utan dessa urhändelser i den mänskilga historien beskrivs här med bildlig/mytisk språkdräkt.

Argumenten mot  #1 (texten) har dels centrerats runt detta med genre, men också runt hur skapelseberättelsen tolkats av NT:s författare. Argumentet där har varit att eftersom Jesus och Paulus tycks ha talat om Adam som en fysisk person så måste denne också ha varit det.  Men för det första går inget av det Paulus har att säga teologiskt i relation till Adam förlorat om denne förstås som en arketyp eller symbol för mänskligheten snarare än en fysisk person. Det är mycket möjligt och kanske till och med sannolikt att Paulus uppfattade Adam som en historisk person eftersom han inte hade någon konkret anledning att inte göra det. Det betyder dock inte att vi måste göra det. För vilken bibelsyn gör gällande att vi måste se på världen exakt likadant som apostlarna – vilka levde för 2000 år sedan?

Argumenten mot #2 (naturvetenskapen) är mer intressanta, för de finns egentligen inte. Försöker man pressa vissa debattörer på denna punkt möts man ofta med ett svar som liknar ”jag är inte naturvetare, så detta vill jag inte diskutera”. Det är ett ok argument om man som exeget håller sig inom texten, eller som historiker håller sig till det som en historiker kan undersöka, men när man tar på sig rollen att tala om verklighetens beskaffenhet samt om mänskligt/biologiskt ursprung, kliver man in på naturvetenskapliga områden och då får man vara beredd att spela det spelet.

De enda argument som då och då kommer fram mot #2 innehåller referenser till kreationistiska hemsidor som t.ex genesis.nu. Kreationism, är det viktigt att påpeka, är inte liktydligt med skapelsetro. Det går alldeles utmärkt att som kristen instämma i trosbekännelsens första artikel utan att vara kreationist.

Kreationsim är istället ett förment vetenskapligt försök att harmonisera vetenskapliga upptäckter med en ofta extremt bokstavlig tolkning av Bibelns berättelser. Jag skriver ”förment” eftersom det egentligen inte har något med vetenskaplighet att göra.

Den vetenskapliga metoden går ut på att så förutsättningslöst som möjligt, och med öppet sinne, undersöka verkligheten och sedan dra slutsatser om dess beskaffenhet. För att kunna göra det krävs givetvis struktur. En teori skapas vars hållbarhet sedan prövas, men i slutändan överges också teorin om den inte på ett tillfredställande sätt kan förklara verkligheten, eller om den kan ersättas av en annan teori som kan förklara observationerna bättre och enklare. Det är så ny vetenskap formas. Vetenskap är givetvis aldrig helt objektiv, eftersom varje forskares slutsatser påverkas av hennes egen föreställningsvärld, men det är också därför som vetenskap bedrivs intersubjektivt, dvs så att ngn annan ska kunna återupprepa experiment och få samma resultat. Vetenskaplig konsensus, dvs den samlade expertåsikten inom ett område, är också viktig att beakta, då den fungerar som ett skydd mot att enstaka halvgalna forskares vilda teorier får spridning och accepteras. Därför finns också peer-reviewing och andra sätt att slå vakt om vetenskaplig kvalitet inom den akademiska världen.

Kreationism är motsatsen till allt detta. En kreationst kommer till bordet med en färdig uppfattning om hur saker och ting ligger till, som är skapad utifrån en ofta extremt bokstavlig och vårdslös läsning av Bibeln. Bibelsynen som ligger bakom är nästan en magisk sådan. Bibeln ses som en enhetlig samling av skrifter, helt och hållen skriven av Gud – närmast verbalinspiratoriskt – eftersom varje bokstav och ord kan antas ha medvetet placerats där av Gud själv. Kreationisten tar detta färdiga paket av åsikter om hur världen är beskaffad, och försöker harmonisera dem med naturvetenskapliga observationer. Det sovras, väljs och vrakas. Det som inte passar in i modellen tas bort, detaljer som kan ses som stärka en tes man redan har belyses, och brister i den allmänna vetenskapliga kunskapen lyfts upp och förstärks, för att så in tvivel på den vetenskapliga metoden i troendes sinnen.

I mina ögon är det en tragisk rörelse, som står både för usel vetenskap och usel bibeltolkning.

Talespersonen för Föreningen Genesis, vars argument en del debattörer som sagt refererat till, har precis nu i dagarna skrivit ett blogginlägg där han berättar om en bok han skrivit. I denna bok redogör han tydligen i detalj för hur vi kan räkna ut exakt vilket årtal Jesus kommer tillbaka till jorden, helt utifrån Bibelns inre referenser och utan input från ”sekulära” källor.

Sådan är bibelsynen – en magisk trollbok, full av hemliga koder och insikter, som bara den insatte, med rätt teorier och en miniräknare kan knäcka. Det är så långt ifrån ett sunt, kristet förhållningsätt till den heliga Skrift, världen och tillvaron i stort som det går att komma.

Det har i debatten hävdats att frikyrkan behöver föra samtal kring bibelsyn. Jag håller med, för det jag sett prov på under de senaste veckorna har gjort mig alarmerad. Hur ska tänkande människor, som vill bejaka sin kristna tro men även förstå den värld de lever i, kunna finna en plats i frikyrkan? Enligt en del linjer jag sett dras upp de senaste veckorna verkar det knappast möjligt.

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Stefan Swärd om ”liberalteologi” och skapelseberättelsen

I en märklig ledare i Världen Idag, drar Stefan Swärd (återigen) en lans mot det han kallar ”liberalteologi”. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom det alltid är svårt att förstå exakt vad som avses med termen. Historiskt går den att definiera, men i konservativ kristen retorik/apologetik kan den betyda nära nog vad som helst. Swärd målar med breda penslar och beskriver en teologi som förnekar kristna grundläror, relativiserar moral och även låg bakom den tyska kyrkans anpassning till nazismen. En från hans teologiska läger sett ganska allmän och harmlös text tills vi kommer till det avslutande stycket:

”Ett teologiskt seminarium som till exempel lär ut att första delen av 1 Mosebok är en gammal myt, utan historisk förankring, är präglad av liberalteologi. Bibeltroende kan inte ge stöd till en sådan verksamhet.”

Det är en väldigt märklig avslutning. För det första låter det som en medveten attack på ett specifikt teologiskt seminarium – varför annars uttrycka det på detta sätt? – men vi får inte veta vilket. Och hur hänger det han radat upp av förnekelse av grundläggande kristna läror, moraliskt förfall, nazism och allt möjligt, ihop med olika uppfattningar om hur en specifik bibelberättelse bör tolkas?

Den tröttsamma dikotomin känns igen: antingen måste varje bibelberättelse tolkas, förstås och accepteras som detaljerad historisk verklighetsbeskrivning, ner till varje tuggad frukt och talande orm, eller så får man inte kalla sig bibeltroende. Än mer, om du är lärare vid ett seminarium och undervisar något annat, så kan bibeltroende inte ens stödja den verksamheten.

Swärd har tidigare varit ordförande för EFK, ett av Sveriges största frikyrkosamfund, så det är inte vem som helst som uttalar sig. Det är en inflytelserik kristen ledare det handlar om, och därför vore en del förtydliganden på sin plats.

Det skulle vara bra om Swärd ville definiera exakt vad man måste omfatta för uppfattningar för att kunna kallas ”bibeltroende”. En symbolisk/poetisk förståelse av skapelseberättelsen är uppenbarligen inte möjlig, och då väcks ju frågan exakt hur detta tar sig i uttryck.

  • Är en bokstavlig, ”historisk” tolkning av samtliga gammaltestamentliga berättelser den enda möjliga hållningen för ”bibeltroende” kristna?
  • Måste t.ex. kristna tro att jorden är 6000-10000 år gammal, vilket en ”bibeltrogen” läsning av GTs kronologi tycks göra gällande?
  • Får en ”bibeltroende” kristen acceptera evolutionsteorin och andra naturvetenskapliga sanningar som tycks kontrastera mot bibliska författares världsbild?
  • Kan en kristen överhuvudtaget engagera sig i vetenskapligt grundade bibliska studier, utan att på förhand bestämt sig för hur Sanningen ser ut?

Det vore bra om ledare som Swärd spottade ur skägget och sa vad de verkligen tycker. Det går inte att i ena ögonblicket göra gällande att man är för bildning och vetenskap, för att i nästa avfärda kristna som använder och accepterar just vetenskapliga metoder för att förstå världen, tillvaron, historien och ja, även Skriften. Om det är en återgång till gamla tiders pingstkarismatiskt utbildningsförakt som förordas, är det bra om det sägs öppet.

Jag kommer osökt att tänka på den gamle kyrkofadern Augustinus och avslutar med ett citat från hans egen reflektion runt skapelseberättelsen:

Usually, even a non-Christian knows something about the earth, the heavens, and the other elements of the world, about the motion and orbit of the stars and even their size and relative positions, about the predictable eclipses of the sun and moon, the cycles of the years and the seasons, about the kinds of animals, shrubs, stones, and so forth, and this knowledge he holds to as being certain from reason and experience. Now, it is a disgraceful and dangerous thing for an infidel to hear a Christian, presumably giving the meaning of Holy Scripture, talking nonsense on these topics; and we should take all means to prevent such an embarrassing situation, in which people show up vast ignorance in a Christian and laugh it to scorn.

The shame is not so much that an ignorant individual is derided, but that people outside the household of faith think our sacred writers held such opinions, and, to the great loss of those for whose salvation we toil, the writers of our Scripture are criticized and rejected as unlearned men.

If they find a Christian mistaken in a field which they themselves know well and hear him maintaining his foolish opinions about our books, how are they going to believe those books in matters concerning the resurrection of the dead, the hope of eternal life, and the kingdom of heaven, when they think their pages are full of falsehoods on facts which they themselves have learnt from experience and the light of reason?

Reckless and incompetent expounders of Holy Scripture bring untold trouble and sorrow on their wiser brethren when they are caught in one of their mischievous false opinions and are taken to task by those who are not bound by the authority of our sacred books. For then, to defend their utterly foolish and obviously untrue statements, they will try to call upon Holy Scripture for proof and even recite from memory many passages which they think support their position, although they understand neither what they say nor the things about which they make assertion.

(Augustinus, The Literal Meaning of Genesis)

Tur att Augustinus inte undervisade vid ett frikyrkligt seminarium. Tveksamt om ”bibeltroende” kristna hade kunnat stödja det.

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer

Svar till Marcus Birro

Marcus Birro replikerar min artikel i Expressen, och säger att jag anklagat honom för att ”uppvigla” mot muslimer samt kallat honom rasist. Här kommer ett litet personligt svar, i form av ett öppet brev:

————————————-

Hej Marcus,

Jag gissar att du ser mig som en i raden av alla ”hatare” nu, och att det skulle hjälpa föga om jag skriver att jag inte är det. Jag har många gånger uppskattat dina texter, i alla fall när du inte skrivit om invandring eller islam. Vi har också fikat ihop en gång, på ett café i Uppsala, men det förstår jag om du inte minns.

För ordningens skull har jag aldrig kallat dig rasist, och skulle inte heller göra det. Vilka känslor du bär på i ditt hjärta vet bara du själv. Jag har heller inte anklagat dig för ”uppvigling”. Däremot har jag kritiserat dina texter. Jag gav ett exempel på glidande retorik i ett av dina senare alster, men det finns ju tydligare exempel – där du direkt och oförblommat ger islam som religion skulden för världens terrorism. Att våld och ondska tycks vara en del av religionens natur. I alla fall tolkar jag dig så. Och i förlängningen impliceras då religionens utövare, muslimerna, eftersom en religion inte existerar utan en kropp, en kommunitet.

Som så många andra tycks du dra den felaktiga slutsatsen att bara för att vissa riktningar inom islam hämtar inspiration till sina våldshandlingar ur islams heliga texter, så är det detta texterna och islam som religion naturligt leder till – våld och förstörelse. Du ignorerar den stora majoritet av muslimer som förmår att kombinera sin tro och vördnad för texterna med tolerans mot andra, och som varken söker konflikt eller tror på våldets väg.

Naturligtvis förfäras vi alla över IS härjningar och jihadistisk terror, varhelst den visar sig. Vare sig det handlar om yasidier som utrotas i Irak och Syrien, kristna som trakasseras på asylboende i Sverige eller judar som känner sig tvingade att fly från Malmö måste vår respons som ett fritt samhälle vara tydligt och resolut. Här finns ofta relevant kritik att rikta mot diverse makthavare.

Men inte till priset av att en annan oskyldig grupp människor misstänkliggörs. Exakt vad vinner vi på att fördjupa splittringarna i samhället genom att svartmåla de muslimer som endast vill leva sitt liv i frihet, och som kanske själva har flytt från islamistisk terror? En grupp människor som redan är socialt utsatt stigmatiseras ytterligare, och det förvånar mig att du inte kan förstå det, att du visar sådan okänslighet inför en redan underprivilegierad kommunitets situation.

Men låt oss som ett tankeexperiment anta att du har rätt, låt oss anta att det är islam som religion som är hela problemet. Vad vill du i så fall göra med den insikten? Tvångskonvertera hundratusentals människor i Sverige? Starta ett världskrig? Kasta ut alla muslimer ur landet? Stifta lagar som hindrar dem att utöva sin religion, och låta Säpo hårdbevaka dem alla? Vad exakt ska vi göra med en sådan analys, hur hjälper en sådan ”sanning” oss att nå ett harmoniskt samhälle? Det finns krafter som gärna väljer något av ovanstående alternativ, och genom att bara slänga ut denna ”sanning” i luften och låta den hänga där spelar du dem i händerna.

Är det då inte en bättre väg att inse att det finns progressiva krafter inom islam, som driver fredliga riktningar av religionen? Kan vi inte stötta dem i deras strävan istället för att tala om för dem att deras religion är rutten i roten och aldrig kan generera något gott?

Jag tror verkligen att om vi ska ha någon som helst möjlighet att skapa en bra framtid tillsammans i landet, måste vi upphöra med en retorik som skapar splittringar, och befäster den misstro som redan existerar mellan grupper, etniciteter och religioner. De allra flesta muslimer är hyggliga människor som du och jag. Låt oss ta armkrok på dem, bekräfta dem sådana de är, och tillsammans finna vägar för att motarbeta extremism.

Som kyrkligt aktiv har jag själv märkt hur attityder mot muslimer och invandrare har hårdnat i kyrkan, och det är jag inte ensam om. Tyvärr tror jag dina texter bidrar till det, då du har ett stort inflytande inom delar av kristenheten.

Jag skjuter inte budbäraren, inget i mina texter är ett angrepp på din person. Men jag markerar skarpt mot det budskap du för fram, och det måste man faktiskt tåla när man är en makthavare som använder sitt inflytande till att påverka.

Och du är en makthavare, Marcus, människor lyssnar till dig. Även om du ofta påpekar hur motarbetad du blir så har du en plattform många andra bara kan drömma om. Det är också därför jag adresserar just dig och ingen annan. Inte för att du är värst utan för att du har inflytande, och med makt kommer också ansvar.

Så snälla, väx upp och lär dig ta kritik. Inse att alla meningsmotståndare kanske inte per automatik är hatare eller ”fega jävlar”.

Försök att lyssna, försök att förstå. För en gångs skull.

Tack för mig.

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Kan vi sluta sprida Birros texter?

Det händer varje vecka. Kristna vänner som entusiastiskt delar Marcus Birros artikel i olika sociala media. Jag skriver ”artikel”, singularis, då det alltid rör sig om samma text i smått varierande skepnader, oavsett om den publiceras som krönika, debattinlägg eller på hans blogg. Orden varierar, budskapet är detsamma. Hur illa han blivit behandlad av alla, hur han är en av få som vågat stå för Sanningen i landet, och slutligen hur hemskt islam är. Varje gång. Och varje gång dessa gillande ”tummen upp” från kristna som verkligen borde veta bättre.

Orden är försåtliga. Nej, han kräver inte, likt Donald Trump, att muslimer inte ska släppas in i landet. Han skriver det inte, men han vill att du ska tycka just det. Eller rättare sagt, om han inte vill det blir texten obegriplig.

För precis som när det gäller många andra ”islamkritiska” röster idag, finns ingen tydlig agenda förutom den som är jättetydlig. Han talar om IS, han beskriver deras skändligheter i detalj och låter sedan retoriken glida fram och tillbaka mellan islamistisk extremism och islam som religion. Mission accomplished. Alla muslimer är suspekta, utan att han skrivit det.

Det finns inga förslag inför framtiden, ingen vision om ett gott, harmoniskt och integrerat samhälle. Aldrig lyfts goda exempel inom den muslimska världen fram, aldrig stöttas progressiva initiativ. Inga positiva trender lyfts fram, inga spår av ljus på natthimlen. Islam är en ond religion och muslimer bör avkrävas tydliga ställningstaganden efter varje galen handling någon extremist i världen utför. De bör ses som en andra klassens medborgare, the enemy from within, som vi måste hålla noggrann koll på. Vi säger inte detta rakt ut, och vi kräver inte att de ska kastas ut – de tankarna får du tänka själv.

I en av sina texter förfasar sig Birro över att Sveriges Unga Muslimers ordförande, Rashid Musa, sagt att det är islamofobiskt att fråga honom om han vill ta avstånd från IS.

Birro skriver: ”Låt oss stanna vid det ett tag. Han vill alltså inte ta avstånd ifrån en terrororganisation som spikar upp barns huvud på pålar, som våldtar småflickor, som bränner folk levande i burar och som halshugger människor framför videokameror.”

Men Musa har helt rätt, frågan är islamofobisk. Precis som det är antisemitiskt att gå fram till en jude i Sverige och kräva att hen ska ta avstånd från något israelisk militär gjort på Västbanken. Kollektivt skuldbeläggande av personer som tillhör en viss etnicitet eller religion.

Poängen är att det är självklart att utgå från att en vanlig människa tar avstånd från mord, terrorism, våldtäkter eller föralldel annan brottslighet tills motsatsen är bevisad. Självklart! Oavsett vilken religion, etnicitet, kön eller annan gruppindelning vederbörande må tillhöra.

Eller hur skulle det se ut om vi gick omkring och sa ”du som är finne, tycker du det är ok att gå omkring och rispa folk med kniven lite”, eller ” ni romer har väl inga problem med att sno åt er lite extra då och då”? Skolboksrasism. Och djupt kränkande för den som får frågan. Vi förstår det när det gäller de flesta andra grupper så varför inte muslimer?

Det här blir min tredje text om islam och muslimer på kort tid. Det är egentligen inte mitt favoritämne; just den religionen har faktiskt aldrig fascinerat eller intresserat mig särskilt mycket. Men jag är bekymrad över vad jag ser som en hårdnande attityd bland kristna, där vi likt samhället i övrigt går med på att delas in i ett vi och dom, i ett kulturernas krig. Birros aldrig sinande svada bär en del av ansvaret för det, och därför borde den sluta spridas av ansvarstagande kristna.

Kristna måste transcendera sådant här. Anhängare av en religion vars grundares sista ord på jorden var ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” kan inte ge efter för xenofobi. Vi är inte kallade att skapa splittring eller att elda på motsättningar mellan grupper i samhället, utan att sprida evangelium och vara ett ljus för folken. Alla folk. Låt oss fokusera på det.

Publicerat i Okategoriserade | 47 kommentarer

Samma Gud?

Frågan huruvida kristna, judar och muslimer ”tillber samma Gud” genererar alltid väldigt starka känslor, och tycks ha blivit en av dessa ”vattendelarfrågor” i kristenheten. Liberaler och smygliberaler svarar ja, konservativa och ”bibeltroende” svarar nej.

Själv undrar jag om inte språkförbistring ligger bakom en del av problematiken. Det är visserligen ett slitet grepp att hävda att ”det nog bara rör sig om ett missförstånd”, men frågan är om det faktiskt inte gör det här.

För en som har gått från att fanatiskt svara ”nej” på ovanstående fråga till att med glädje kunna acceptera ett ”ja” ter sig debatten ibland väldigt skruvad och polariserad.

För det första bör det påpekas att är frågan inte med nödvändighet är kopplad till soteriologi. Att hävda att muslimer vänder sig till samma Gud som kristna är inte detsamma som att säga att alla muslimer finner Gud eller blir frälsta. Vi behöver hålla isär detta.

Låt oss sedan bryta upp och gå igenom själva sakfrågan i tur och ordning:

  1. Hur många gudar finns det enligt kristen tro? En, eller hur? Inte tre, inte tio, utan en! Visserligen nämner Skriften ”falska gudar”, men dessa – vad de nu än är – är ju per definition inte gudar, eftersom de är falska. Så om någon riktar sin bön till Gud, det högsta goda, himlens och jordens Skapare, är det inte den ende sanne Guden som åberopas? Om inte, vem är det då? En andra gud?
  2. Både judar och muslimer hävdar att de ber till den Gud som uppenbarade sig för Abraham. Både judar och muslimer menar att de ber till samme Gud som Jesus bad till. Både judar och muslimer hävdar att Gud är en, att Gud är god, att Gud har skapat världen och att Gud kommer att döma världen. Vilken Gud låter det som?
  3. Om muslimer helt säkert inte ber till den levande Guden, hur förklarar vi då alla de vittnesbörd om hur Gud hör och besvarar muslimers böner? Bara häromveckan hörde jag ett underbart vittnesbörd om hur en muslimsk man i Afghanistan vände sig till Gud (Allah!) i bön för sin familj, och fick en uppenbarelse av Jesus om natten, som uppmanade honom att fly till Europa och att han, Jesus, skulle vandra med dem och beskydda dem längs vägen. Mannen och hela hans familj är nu troende kristna och befinner sig trygga och säkra i Sverige. Vem hörde den bönen, och vem svarade, om det nu inte var den levande Guden mannen bad till? Svarar Gud på böner till demoner?
  4. Kristna har aldrig hävdat att de är de enda som ber till Gud. Däremot hävdar kristna att vägen till Gud är Jesus Kristus. Genom tron på Jesus Kristus får vi tillträde till Guds tron, och ges rätten att bli Guds barn. Det är det kristna budskapet. Inte att ingen annan ber till Gud. Inte att ingen annan kan få hjälp eller bönesvar av Gud. Inte att Gud är oförmögen att genom sin nåd skapa möjligheter för människor i alla kulturer, tider, miljöer och omständigheter att möta och uppleva Honom.
  5. Kyrkan kan inte lova frälsning utanför tron på Kristus här på jorden. Om sådan gives, kanske i en kommande tidsålder, är det genom ett Guds mysterium och genom Guds nåd, och vi vet ingenting om det. Vår uppgift är att förkunna evangelium. Därför kan vi inte säga att alla judar och muslimer blir frälsta. Vi kan inte ens säga att alla som identifierar sig som kristna blir det; det är något mellan Gud och varje enskild människa. Däremot kan vi förkunna nådens budskap, att den som närmar sig Jesus inte kommer bli förkastad.
  6. Kristnas förståelse av Gud skiljer sig från både judars och muslimers. Det finns skillnader i hur Guds existens, karaktär och vilja uppfattas. Att hävda skillnader i gudsuppfattning är dock inte detsamma som att hävda att det rör sig om olika gudar. Särskilt om man nu inte tror på fler gudar än en!

Så vad leder detta nu till? Innebär detta att alla vägar till Gud är lika giltiga eller att var och en blir salig på sin tro eftersom vi alla i grunden ber till samma Gud? Här är det kristna budskapet tydligt: nej! Kristus är kärnan i det kristna gudsbegreppet, och han är den ende medlaren mellan Gud och människa. De präster och pastorer som backar på detta, förnekar något väldigt centralt i den kristna tron.

Däremot innebär det att vi kan föra samtal med judar och muslimer om Gud, utan att behöva markera att vi talar om olika gudar. Det innebär att vi kan respektera och ta deras gudslängtan och böner på allvar. Det innebär att vi kan bli glada över och erkänna sådant de uppfattat som Guds nåd, omsorg eller svar på böner. Det innebär också att vi kan be tillsammans med dem.

Inget av detta vattnar ur eller kompromissar med det kristna budskapet. Men det kanske kan hjälpa oss att närma oss och känna samhörighet med våra medmänniskor. Vi är alla skapade av samma Herre, och i allas våra hjärtan finns en längtan att möta den Uppståndne. Låt oss ta vara på detta!

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 8 kommentarer